Så blev Sverige ett extremt orättvist land

Andreas Cervenkas bok visar hur klyftorna ökar och de redan rika belönas på bekostnad av fattiga

helskärm

”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.” Orden är från Matteus-evangeliet, men de skulle också kunna vara en beskrivning av Sveriges ekonomiska politik de senaste trettio åren. I alla fall om vi får tro författaren och ekonomijournalisten Andreas Cervenkas nya bok Girig-Sverige. Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika.

Här möter vi ett extremt land. Ett land där antalet miljardärer har stigit från 28 till 542 stycken på 25 år och där de tillsammans har blivit 30 gånger rikare samtidigt som andelen hushåll med låg ekonomisk standard blir allt fler; ett land som toppar listan över dollarmiljonärers tillgångar i procent av BNP (på andra plats återfinns Ryssland); ett land där miljardärer ofta beskattas mindre än låginkomsttagare; ett land som har avskaffat förmögenhetsskatten, arvsskatten och gåvoskatten – kort sagt, ett skatteparadis för rika där klyftorna ökar.

För en socialist är Girig-Sverige upprörande läsning, men jag tror faktiskt att den är än mer upprörande för den som omfamnar vårt nuvarande ekonomiska system. När Cervenka tar sig an kapitalismen inte som teori, inte som den brukar presenteras, utan som den reellt existerande kapitalism det faktiskt handlar om torde den bli vansklig att försvara.

”Hårt arbete ska löna sig”, brukar det heta. Cervenka visar att ingenting är lönsammare än att äga kapital och finansiella tillgångar, att skuldsätta sitt företag, att köpa aktier och sedan ägna sig åt det hårda arbetet att glömma bort dem ett antal år. Han uppdaterar Göran Perssons gamla sentens om att ”den som är satt i skuld är icke fri” till det mer nutida ”den som icke är satt i skuld är icke frisk”. Bättre än att ha jobbat är att ha lånat.

Kapitalismens försvarare brukar också hävda det rättfärdiga i att den som tar stora risker även bör kunna tjäna stora pengar. Cervenka visar att ju större risker en marknadsaktör tar, desto större chans har hen att bli räddad vid en kris. Både vid finanskrisen 2008 och vid coronapandemin gick olika staters centralbanker in och stöttade banker och stora näringslivsaktörer som riskerade att gå omkull. I Sverige hjälper Riksbanken företag att pressa ned sina lånekostnader genom att stödköpa obligationer – allra mest har AB Volvo fått, ett av Sveriges rikaste företag.

Även tanken att goda prestationer bör belönas är vanlig. Cervenka hänvisar till en amerikansk studie som jämförde vad olika företags vd:ar tjänade med hur respektive företagsaktier utvecklades. Resultat: ju sämre företaget presterade, desto bättre betalades högsta chefen.

Det är avslöjande siffror. Det är också utmattande många siffror, även om Cervenka gör sitt bästa för att konkretisera dem. När han till exempel vill visa följderna av att bostadspriser inte räknas in i SCB:s beräkning av inflationen skriver han att om en hamburgare hade följt prisuppgången för bostadsrätter skulle den ha kostat 240 kronor – då hade vi snackat inflation. Men även om han är pedagogisk i detaljerna är han sämre vad gäller helhetsbilden. Jag måste själv försöka mejsla fram den röda tråden bland alla exempel, i vilka helheten riskerar att gå förlorad.

Cervenkas fråga är hela tiden ”hur gick det till?” när något hände – inte ”vad var orsaken till?” att något hände. Han är alltså mer empirisk än analytisk.

Kanske har det att göra med att Cervenkas bok på sätt och vis är en försvarsskrift för kapitalismen. För trots att denna framstår som ett fullständigt absurt system i hans egen bok, när han ändå en dröm om att den skulle kunna fungera. Om den bara blev lite old school: om den bara inte tjänade aktieägarnas kortsiktiga intressen; om den bara kunde sätta moraliska gränser för sin trängtan efter att tjäna pengar; om den bara förstod att skenande klyftor mellan rika och fattiga ökar risken för allvarliga ekonomiska kriser; om den bara förstod att ”vinst är ett kvitto på en välskött verksamhet, inget mål i sig”.

För mig låter det som: om kapitalism bara inte var kapitalism så skulle den vara jättebra! Allt det som Cervenka önskar bort är ju en följd av kapitalismens inneboende drivkrafter och tendenser. Det är symptomatiskt i sammanhanget att klimathotet knappt nämns. För även för Cervenkas ”goda kapitalism” är tillväxten ändå målet. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur skulle en kapitalistisk ekonomi fungera utan ständigt ökad konsumtion och produktion, utan utökade varumarknader och en vinstlogik där, som han själv skriver, ”att värna om mänskligt liv” inte ingår i kalkylen.

Så här lyder en vers i Internationalen: ”I sin förgudning avskyvärda, / månn´guldets kungar nånsin haft /ett annat mål än att bli närda/av proletärens arbetskraft?/ Vad han skapat under nöd och vaka/utav tjuvar rånat är; /när folket kräva det tillbaka /sin egen rätt de blott begär.”

Den skrevs 1871 av Eugène Pottier, en fransk revolutionär. Jag misstänker att Andreas Cervenka skulle ha tyckt att det där var en felaktig uppfattning om kapitalismen då, men att det ligger något i den nu. Men om det som skiljer en samtida socialist från en samtida marknadsliberal är när kapitalismen spårade ur så ska väl inte jag vara den som klagar.

Hur som helst har Cervenka gjort ett imponerande arbete – kapitalism 2022, här har ni den i reda siffror! Försvara den, den som kan efter att läst den här boken.

Andreas Cervenka arbetar på Aftonbladet, därför recenseras boken av Nina Björk, författare, fil dr och skribent i Dagens Nyheter