Norsk deckare utan riktigt driv
Malin Krutmeijer: Anne Holts personteckning bättre än intrigen
Publicerad 2017-07-12
Trots att jag periodvis slukar deckare har jag faktiskt inte läst den norska, prisbelönta storsäljaren Anne Holt förrän nu.
Jag gillar svartsynta amerikaner, och kan konstatera att i Holts I stoft och aska finns inte mycket noir. Men dess huvudperson, den tuffa polisutredarveteranen Hanne Wilhelmsen (huvudperson i tio böcker nu), har en sak gemensamt med min sammanbitne favoritdeckare Harry Bosch: mot slutet av sitt yrkesliv ägnar hon sig åt så kallade cold cases.
Eller rättare sagt, hon ägnar sig åt lite vad hon vill. Rullstolsburen efter en incident i ett tidigare fall jobbar hon hemifrån och får äntligen vara ifred. Samarbetspartnern Henrik Holme får hantera missnöjet på polishuset när duon biter sig fast vid två fall som redan betraktas som lösta.
Det ena är den stenrika hälsokostmogulen Iselin Havørns självmord. Den officiella versionen är att Iselin knäcktes av drevet sedan hon avslöjats som personen bakom den toknationalistiska, invandringsfientliga bloggpseudonymen Tyrfing. Hanne Wilhelmsen tror inte på den.
Det andra rör Jonas Abrahamsen, som för tolv år sedan dömdes för att ha mördat sin före detta fru Anna. Jonas var instabil efter att parets barn dött i en trafikolycka, och sågs utanför Annas hus vid en kritisk tidpunkt. Henrik Holme tror att han var oskyldig.
Henrik och Hanne gruffar sig fram genom sina efterforskningar, och till det bästa och mest underhållande i boken hör porträtten av dem. Med humor och inlevelse fångar Holt både den klartänkte unge polismannens tvångsbeteenden och tics, och den äldre kvinnans självupptagna intelligens. Det är tydligt att författaren gillar sina versioner av Watson och Holmes, och det gör jag med.
Hon gör också en träffsäker beskrivning av Iselin Havørns resa från 70-talets radikala vänstergrupper via framgångar som programledare i tv till amalgamförgiftning, elallergi, rättshaverism och så småningom ett hemligt liv i den nya högerradikalismens tjänst. Här är Holt engagerad, hon kan jargongen och det politiska sammanhanget. Och hur avskyvärda åsikter Iselin än ger uttryck för, så reduceras hon inte till enbart dem.
Tyvärr utvecklas själva deckarintrigen inte med samma driv som personporträtten. En från början ganska trovärdig karaktär bänds med skohorn in i en grotesk hämnarroll, och ett samband mellan de två fallen krystas fram. Insatserna höjs på ett inte särskilt originellt sätt med det beprövade temat ”barn i fara”.
Som rätt ofta i kriminalgenren är spänningen i princip död de sista 100 sidorna av de 400 som ju är ett normalt format numera. Men fram till dess är detta ändå en underhållande bladvändare.