Schunnesson ser ömt på det fula i tillvaron
I ”Tone tur och retur” finns en fin balans mellan journalistik och kulturkritik
Publicerad 2022-11-23
Genom Tone Schunnessons bok Tone tur och retur påminns jag om en gammal irritation: förälskelsen i överklassen. Det har alltid skrattats oproportionerligt mycket åt Carl Bildts skämt. Tweedkavajer och röda strumpor eller vad det nu är som är populärt i dessa kretsar, framkallar snarare upphetsning än analys.
Man behöver inte göra klasshat till exempelvis journalistisk metod. Det räcker fint att inte bli undergiven av fascination.
Det är därför jag hajar till när Tone Schunnesson i en av texterna i boken gör en så rimlig iakttagelse under valvakan hos Moderaterna:
”Den borgerliga goda smaken är berömd och andra söndagen i september väcker den min avsmak. I baren står en äldre man med en yngre. Männen ser ut att vara släkt. Den äldre har klackring på lillfingret och den yngre har en blond lugg i mjuka vågor vid pannan. Båda är klanderfritt klädda men det spelar inte någon roll. Här står de i Sverigedemokraternas skit upp till midjan och låtsas varken om sörjan eller stanken.”
”Tone tur och retur” samlar artiklar från 2016 till 2022, framför allt från Aftonbladet och Schunnessons reportage om svensk politik under året som ledde fram till valet. Den som har läst hennes romaner Tripprapporter (2016) och Dagarna, dagarna, dagarna (2020), vet att författaren tar pengar, makt och fasader på allt det allvar som ämnena förtjänar. Exakt vad innebär i sammanhanget de två välklädda moderaterna med klackring och mjuk lugg? En beundrad borgerlig värdighet som fikonlöv för högerextremister.
Förutom politiken och valrörelsen, handlar artiklarna om alltifrån fillers till Jane Eyre, om våld och död – och en liten pärla till text som hyllar skiljetecknet punkt. Spretigheten känns organisk och efter läsningen inte ens särskilt spretig. Genom allt löper frågor om död och våld, om våld mot kvinnor, mot pojkar, och om ett samhälle som vill få våldet att framstå som främmande.
Inte minst sätter hon sig själv på spel, och med uppgiven humor
Jag är på något sätt tagen när jag har läst klart, trots att jag har läst flera av texterna förut. Det finns en stor sorg i den här samlingen. Inte minst när Schunnesson åker till sin gamla hemstad Malmö och skildrar mord på lärare och på barn; minns en egen för tidigt död vän. Gängvåldets fasa märks, samtidigt som hon också pekar på en stor skam: hur den breda berättelsen, i medier och i debatt, försöker göra om dödade barn till något annat. Genom att koppla samman dem med kriminalitet, kan döda 15-åringar förvandlas till människor mindre värda att sörja.
Uppmärksamheten på det fula i tillvaron är ett eget tema i samlingen. Schunnesson tar in det, utan att hänge sig åt underhållningsvåld. Tvärtom är hon fascinerad av misslyckandet (det återkommer i texterna). Men hon låter sig inte luras av världens ständigt pågående kamp för att pynta sig, som när hon känner av något grundsunkigt under Almedalens sommarfräscha och högavlönade yta. Inte minst sätter hon sig själv på spel, och med uppgiven humor: ”Jag har tänkt vara nykter ikväll men det går inte. Att vara nykter på Stordalens mingel är en uppgift för stor för mig att ta mig an.”
Det finns också ömhet i blicken på en verklighet som maskerar sig, som när hon skildrar ett möte med en kille som bjuder flott på drinkar – och som betalar med Klarna – en igenkänningens ömsinta klarsyn.
Författaren som reporter är en svår genre, men Tone Schunnesson hittar en så fin balans mellan journalistik och kulturkritik, mellan att tänka själv och att försöka se utan värdering. Den angloamerikanska litteraturen har ganska gott om unga, begåvade kulturkritiker på fältet. I Sverige är de färre. Till nästa artikelsamling får förlaget också gärna lägga ner mer omsorg på utgivningen, nu är det alldeles för många korrekturfel för att man ska kunna bortse från dem.
Jag hoppas att Tone Schunnesson får fortsätta att utvecklas i genren, hon är helt enkelt väldigt bra på den. Det finns ett lugn i rösten som tar sig an denna oroande, undanglidande samtid; en välsignad frånvaro av koketteri hos jaget som talar.
Eftersom Tone Schunnesson skriver för Aftonbladet kultur recenseras hennes bok av Malin Ullgren, litteraturredaktör på DN.