Varje människa bär på sin egen roman

Globalt hyllade ”Sefarad” vill att människor börjar lyssna igen

Sinziana Ravini

Är det inte fåfängt att ägna sig åt fiktion när det finns så många liv som förtjänar att berättas? Det är den stora frågan som hemsöker protagonisten i Antonio Muñoz Molina världsomhyllade ­roman Sefarad, briljant översatt av Elisabeth Helms.

Boken kretsar kring en okänd mans inre monolog, som åker tåg kors och tvärs över Europa. Hans tankar zoomar in och ut ur olika människors liv, likt Wim Wenders allseende änglar i Himmel över Berlin. 

Vi får möta gatuhandlare, orakade transvestiter, en skomakare som förälskar sig i en nunna, men så småningom också personer som helt plötsligt får identiteten ”jude” stämplad i sitt pass, personer som ser sina liv förvandlade över en natt, som börjar behandlas som klantiga barn som behöver lära sig att veta hut, hundar eller odjur. 

Vi får också möta Kafka och hans beröringsskräck inför den passionerade Milena Jesenka, Primo Levi och hans sista dagar i Turin, innan han kastade sig eller blev nedkastad i trappschaktet, Spinozas långsamma förflyttning in i en Vermeer-målning, Margarete Buber-Neumans fruktansvärda upplevelser i såväl Gulag och Ravensbrück, som Celan riktade sitt berömda poem till.

Vi får lyssna på de tankar och känslor som de aldrig hann få ner på ett papper, ja även ta del av objekten kring dem. Kafkas kvarglömda rock på kontoret, hur den till sist förlorade sin doft och slängdes bort, en liten flickas sista blick riktad mot sitt hem, sin familj, ja allt man måste lämna bakom sig, för att några har bestämt så. Den plötsliga döden, som en svag krusning på vattnet i en sjö.

Molinas exilencyclopedi är ett ode över identitetspolitikens grumliga vatten, en sann historielektion som påminner om vikten av att lyssna på varandras berättelser. För som protagonisten hävdar med jämna mellanrum, varje människa bär på en roman men vår tids försjunkenhet i mobiltelefoner gör att avstånden mellan människor bara ökar. Att resan, möjligheten att möta en annan människa, förlorat sin essens. 

Det finns också många komiska inslag i boken. Den judiska humorn är allestädes närvarande. Liksom dofter, smak och beröringar, som är så väl beskrivna att man då och då får känslan av att kliva in i individernas huvuden. Bokens titel Sefarad syftar till de judiska sefarder som fördrevs ur Spanien 1492, som många gånger behållit sitt språk, och ibland även nyckeln till sitt hus, flera sekler senare. 

Denna tidsresa genom Francos Spanien, Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunion, avslutas med en meditation över en Velasquez-målning i New York och det faktum att även målningar migrerar. Den föreställer en liten flicka som tystnat för länge sen. Hur lyder hennes livsberättelse? Det kan vi ­bara spekulera i. Men varför nöja oss med det, när vi kan börja lyssna på de människor omkring oss som fortfarande lever?

När jag har slagit igen boken får jag genast lust att kliva upp på första bästa tåg, helst i en kupé som förr i tiden. Kasta mobilen ut genom fönstret och börja samtala med första bästa med­resenär. Den bästa resan är trots allt berättelsen, för vi vet aldrig vart den kommer ta oss.