En värsting kommer hem till barndomens Hultsfred
Håkan Norebäcks debutroman är elegant men fungerar inte som jagberättelse
Publicerad 2020-04-01
Jonny Bergman kommer tillbaka till sin barndoms Hultsfred för att fira jul. Han är ditkallad också för att hinna besöka sin sjuke far, som sedan dör tämligen omgående. Mamman är alkoholiserad, adoptivbrodern intrasslad i knarkaffärer, och Jonnys rykte på bygden tycks vara mäkta dåligt.
Håkan Norebäcks debutroman En sista vinter visar sig handla om Hultsfreds allra värsta värsting på hembesök, inte från Bryssel, som han själv påstår, utan från kåken, där det tydligen funnits goda skäl att spärra in honom.
Ett visst stöd får han i alla fall från en gammal flickvän.
Så småningom nystas bakgrunden upp. Jonny var adopterad och svart och därför från början en outsider i byn. Dessutom utsattes han för en ren våldtäkt av en allmänt betrodd idrottsledare.
Jonnys outsiderposition blir mer och mer begriplig, och hans ibland allt annat än latenta aggressivitet blir grundligt förklarad. Läsaren får betydligt bättre chanser att förstå Jonnys bevekelsegrunder än folket i byn.
Norebäck lägger alla kort på bordet och placerar dem flinkt i god ordning. Via överraskningseffekter hakas historien snyggt samman.
Berättelsen är rakt realistisk men visar sig även ha andra dimensioner, när en gåtfull pojke, Nino, med allt större envishet uppsöker Jonny, oklart varifrån. Pojken bidrar till att skapa en livgivande osäkerhet i den annars så entydiga historien.
Det största problemet med romanen om Jonny från Hultsfred är att den är skriven som en jagberättelse. Att Jonny visar sig vara en så pass trasig människa kommer oväntat för läsaren. Den person som berättar är nämligen lugn och sansad.
Språket flyter klart och harmoniskt men i total otakt med vad Jonny berättar om sig själv. Den här mannen, som ofta handlar irrationellt och är svårt traumatiserad kan omöjligen dela språk med denne lugne och kloke jagberättare. Om Håkan Norebäck försökt finna ett språk som känts mer autentiskt och åtminstone någorlunda korresponderat med denne i sin barndom så hårt drabbade Jonny hade En sista vinter kunnat bli en mycket bättre roman.