Jag stannar ofta upp och drar efter andan

Caroline Ringskog Ferrada-Noli har skrivit en smärtsamt vacker roman

helskärm

Smärta, sorg, minnet av en kärlek man själv har kastat bort. En död bror och en lite för ofta likgiltig mor. Förflyttningar mellan Skåne och Stockholm. Förlossningar och smärtan de ger och lämnar efter sig. Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nya roman D e kroniskt är som en pågående 40-årskris, inklusive förbluffande exakta beskrivningar av vad det är att vara ung. När jag läser undrar jag om det inte är en av de viktigare ingredienserna i de där mittlivskriserna vi håller oss med nuförtiden. En insikt, på smärtsamt avstånd, av vad det är, det vill säga vad det var, att vara ung. Många kan nog drabbas av den insikten, men alla kan inte skriva om den. Det kan dock Ringskog Ferrada-Noli.

Den här romanen är skriven i många korta meningar och många korta kapitel. Ibland är stilen slängig och rolig, men den rymmer också filosofiska utvikningar. Kamrater, medläsare, här finns meningar att stryka under och att glädjas åt. Ibland är stilen lite irriterande, jag återkommer till det. Och ibland öppnar prosan bråddjup. Jag stannar ganska ofta upp vid dem och drar efter andan.

Romanens inledningsmening, som får vara ett eget kapitel, är fantastiskt bra: ”Jag hade aldrig tidigare sett så många icke-vita människor i Stockholms innerstad, inomhus, sittande, på stolar, som i väntrummet på Sankt Görans smärtklinik.” Det är en sida man kan stanna kvar på länge, och ändå måste jag bara läsa vidare. Det finns ett jag, Anne. De är hon som har krisen. Hon har nuförtiden alltid ont, och vården kartlägger, klämmer på och diagnostiserar hennes kropp och hennes smärta. Råd delas ut, liksom mediciner och ibland diagnoser. Anne är glad för de diagnoser hon inte får. Vårdpersonalen, Anne och vi läsare förstår alla till slut att det är klart att smärtan finns i kroppen, men den kommer också från sin omvärld, den känns och upplevs i ett samhälle, den har en historia.

Att vara kvinna och ha en till synes obotbar smärta, det är en sak. Men vad fan är det som ger upphov till det onda? Klon i korsryggen, artrosen och svårigheterna att gå i trappor. Dessa smärtor samsas med nattens ångest. Barnen har en pappa, han är ”jagstark” och verkar viktig där i bakgrunden. Men Anne har också, helt på eget grepp, förlorat en annan man och hon kan inte glömma det. Ur tillbakablickarna på den kärleken vecklas också andra, knepiga relationer till män upp. Vad kan man välja när det kommer till kärlek och sex? Vad är det att vilja? Vilket är ens eget ansvar?

Ordet äcklig dyker upp i olika former. Anne äcklas av sig själv och av fåglar. Särskilt måsar som helt verkar överskrida den plats och tillvaro de borde ha. Anne har också en del problem med klassamhället. Rimligt. När 40-årskrisen utspelar sig i en kulturvärld, i Stockholms innerstad och i de delar som uppenbart är innerstadens förlängning för barnfamiljer, så kan det bli äckligt när man möter människor som lever i näringskedjans andra led. Här navigerar också Ringskog Ferrada-Noli runt i det öppningsmeningen sammanfattar. Att vara vit, att inte vara det. Att städa hemma hos någon, att betala för att någon annan ska städa hos dig. Det finns en del som är äckligt här också.

Det finns också mycket som är vackert i den här boken, smärtsamt vackert, vackert som ett fult furubord kan vara när man minns det. Jag känner igen mig i garderobens skitmaterial, när Anne öppnar den för att se på sin döda brors kläder: ”Vitt laminat. Vitt dörrhandtag. Utdragbara hyllor av vit plast. Rostfärgad pappbotten.” Så har mina barn vuxit upp, vill jag utropa. Med såna garderober alltså. Det finns materiella förbindelser i tiden. Jag tror att det är detta jag tycker bäst om med D e kroniskt. Att den öppnar flera dörrar mot tiden och minnet. Självklart ska vi förstå titeln som att den anspelar på kronisk smärta, på att vissa saker aldrig går över, utom möjligen livet. Men kanske (och jag går väl utanför ordbokens definitioner här) så anspelar den också på tiden.

Men ja, det finns ju saker med den här romanens språk som jag till slut blir obekväm med. De många retoriska frågetecknen som följer på meningar som egentligen är påståenden. Men så tänker kanske bokens jag? Så skriver vår författare den här romanen. Och jag tröttnar lite på dem? Jag tycker, utan frågetecken, att texten hade burit ännu bättre utan dem.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli medverkar på Aftonbladet Kultur, därför recenseras hennes roman av Ann Ighe, ekonomhistoriker och redaktör på Ord & Bild