Dödskult för bibliofiler
Maja Thranes romandebut fångar in och bevarar en egenartad sorts livlighet som dröjer sig kvar i minnet efter läsningen
Publicerad 2019-12-26
Stenkonservatorn, översättaren och skribenten Maja Thranes debutroman ser ut som någon sorts dödskult för bibliofiler, och nog ruvar den också på en vacker och rysansvärd betraktelse över alltings förgänglighet.
Tjock är Anvisning att konservera naturalier inte, men tät som en senvuxen gran. Bitvis låter den som något av Torgny Lindgren.
Huvudpersonen är snarast ett hus, ensligt beläget: ”De rev loss masoniten efter Bengt och Berit. Under masoniten fann de ett lager av pärlspont, den var familjen Oscarssons. De rev loss pärlsponten. Spån vällde ut, det var intendentens. De lät det välla. Under spånet ett tomrum, det var Sten Anderssons. Han var först.”
Husets nuvarande invånare, Björn och Vera, blir aldrig särskilt tydliga. Björn plitar ner sedda insekter i en dagbok och Vera går från rum till rum med svabben, framkallande en ”unken doft av såpa och spöke”.
Någon gång tittar åldringen Bertil in i köket, ”talande i stötar”, och ibland kommer vännen Livia på besök, städse sviken av sin senaste ”soulmate”.
Den person som mest påtagligt reser sig ur dammet och bråten är parets föregångare, intendenten August som i romanen är identisk med zoologen och konservatorn August Wilhelm Malm (1821-1882), verksam i Göteborg och författare till en skrift med just titeln Anvisning att konservera naturalier.
Det var denne Malm som såg till att göteborgarna fick en uppstoppad blåval att fika i, känd som Malmska valen och placerad på Naturhistoriska museet i Slottsskogen.
Vera identifierar sig med Malm, och intresserar sig särskilt för hans kärlekshistoria med damen i den ”gröna skruden” – ett plagg som han gärna vill se avlägsnat och som Thrane elegant jämför med de skinn han har att skilja från köttet i sitt arbete.
Läsaren ställs inför en liknande uppgift, inför en text påpälsad i lager efter lager. Inte minst Bondepraktikan, liksom säkerligen åtskilligt ur Malms ovannämnda skrift, spökar i ordval och vändningar.
Anvisning att konservera naturalier är på det hela taget motsatsen till en bladvändare, för här gäller det snarare att loda på stället, att läsa långsamt och intensivt. Transportsträckor och utförslöpor saknas, medan återstoden kokats ner till en nivå där klangen börjar idka samkväm med betydelsen.
Ibland går Thrane för långt i riktning mot det rent poetiska, men ofta nog lyckas hon fånga in och bevara en egenartad sorts livlighet som dröjer sig kvar i minnet efter läsningen.
Ett lyckat konserveringsarbete således, och en utmärkt debut.