Mästare på ensamhetens ödesmättnad
Kanadensiska Lise Tremblay återkommer till stad- och landproblematiken i sin nya roman
Publicerad 2019-05-09
Det kvittar att Simon redan för tjugo år sedan dragit från Quebecs utmarker för att ”bli en lugn man”. ”Vintertillståndet” når honom, trots att han sitter på en pir i San Diegos hamn. Det är alltså inte en årstid utan ett själsläge.
Han trivs med att bo på motell, arbeta på byggen och läsa böckerna brodern sänder honom. Men han blir bekant med en kanadensisk litteraturälskande pälsskräddare som numera guidar slappa turister och barndomen tränger sig på. Hemlängtan. Till brodern Robert – de tiger bra tillsammans – och till den mytiska floden Saguenay. På vintern byggs tillfälliga hus på isen där ett tusental fiskare bor och pimplar.
Kanadensiska Lise Tremblay är mästare på ensamhetens ödesmättnad. Saguenay (från 1994) är den tredje titeln som översätts till svenska. Alla är sobert formgivna, i den tilltalande storleken av en tioårings handflata. Saguenay är en långnovell eller en kortroman. Vad du vill. En prosa reducerad på oväsentligheter, utan att bli hård och ogästvänlig.
Tremblay har kallats för Alice Munros motsvarighet på franska språket, men jag finner Tremblay mer poetisk. Hon kan sammanfatta byskvallret och moderns paranoia i en mening. ”Mor uppträdde som om husets väggar var genomskinliga och alla runtomkring kunde se rakt in.”
Samma psykiskt labila mor och samma flod, Saguenay, finns med i den förra boken Huset på Saint Pauls väg. En litterärt sett svagare prestation än Hägern och Saguenay. Men den är självbiografisk och fördjupar författarskapets tematik.
Hos Tremblay finns alltid stad- och landproblematiken. Avkroksinvånarnas hårda vardag kompenseras av naturupplevelser som storstadsmänniskorna missar. I novellsamlingen Hägern gestaltade hon de bofastas kluvenhet inför turismen och skräcken över att kvinnorna ska lämna bygden åt sitt och gammpojkarnas öde. Tremblays porträttgalleri påminner om norrlandsskildringar, en traditionellt manlig värld: jakt, fiske och självmord. ”En svag oljelukt som männen alltid bar med sig”.
Klichéerna uteblir. Här är det akademikerbrodern – en evandersk lärare med sorgsna ögon - som stannar kvar och längtar bort och arbetaren som lämnar hembygden. Den traditionella on the road-dekadensen med fylla, sex och droger uteblir helt. Den saktmodige Simon dricker en cola och skriver brev till sin bror. Han berättar i jagform medan Robert gestaltas i tredje person. Arbetarbrodern idealiseras som en ”lugn hjälte”.
Saguenay sätter ord på livsproblematiken kring flykt och hemkomst. Det som demonstrativt väljs bort brukar tränga sig på. Men framför allt gestaltar Saguenay läsning som tröst – och jag får mersmak. Tremblaylängtan.
Ingen är så ensam som en tror.