Det här är sannare än det mesta
Jenny Högström känner sympati för madonnan som vill vara hora
Publicerad 2019-11-04
På omslaget till Sara Villius nya roman, den första på tio år, syns Edvard Munchs välkända målning Madonna.
Den här versionen är i svartvitt och den barbröstade kvinnogestalten blundar och lutar huvudet snett bakåt med ett extatiskt uttryck i ansiktet medan det mörka håret slingrar neråt och himlen liksom pulserar runt omkring. Och så det skelettliknande barnet/fostret nere till vänster, som i ett eget fack.
I Villius roman hittar jagberättaren ett liknande fotografi på sig själv som femtonåring. ”Ett pinsamt porrigt uttryck i ansiktet”, konstaterar hon. Här finns inget barn utan bara en sexuellt utmanande tonåring. Men i berättelsens nutid har romanjaget nyligen fött sitt tredje barn, hon är oändligt trött och kroppen trasig, inte sexig. Bilden håller hon som bevis på att hon också har varit/är något annat.
Jag antecknar saker som ”moderskap”, ”alienation”, ”kroppen”, ”livet”, ”skrivandet”. I botten ligger också en kärlekshistoria med en man som varit berättarens lärare, och som hon börjar träffa igen som gift småbarnsmorsa. Möjligen är han också pappa till hennes nyfödda barn.
Nej, Sara Villius kvinnliga romanjag liknar inte direkt den heliga jungfru Maria med Jesusbarnet, hon är inte väsensskild från det onda eller upphöjd över världen. Hon är ingen perfekt mor, hon är knappast någon perfekt hustru, hon är inte självuppoffrande, glad eller huslig utan deprimerad, egoistisk, otrogen, slarvig och knäpp, hon har kört fast i sitt skrivande och sover eller träffar sin älskare i stället.
”Jag önskar jag kunde bli frälst, men här finns bara jag”, konstaterar hon lakoniskt.
Sex är för henne ett sätt att vara i världen. Mäns bekräftelse av henne – om så bara med blicken. Upplevelsen av hur den blicken lämnar henne när hon går med barnvagn, och hur den sedan aldrig riktigt återvänder, är en verklig sorg. Från sexobjekt till mor, från hora till madonna. Då är det som att hon vill ropa: hallå, jag är fortfarande en hora.
Det är med andra ord en skamlig kvinnlighet Sara Villius skriver fram. En misslyckad kvinnlighet. Svekfull, suktande. För detta är min sympati oändlig. Det finns heller inget liberalt självförverkligande i detta, utan snarare en sorts pågående desperation.
Jag tänker en del på Agnes Lidbecks Finna sig, men medan det är en fullständigt klaustrofobisk och borgerlig roman så är Madonna full av sprickor, också i ekonomin.
Sara Villius prosa är korthuggen och impressionistisk och romanen är skriven i korta, förtätade stycken där jagberättaren ömsom riktar sig till ett du (älskaren) eller skriver i tredje person om sina barn, sin man, sina vänner, älskare, sin mamma, mormor, och så vidare. Den sicksackar sig fram och tillbaka i tiden och jag får intrycket av att läsa en text som suttit långt inne.
Här finns också en metanivå där den text som romanjaget till slut skriver, trots skrivkrampen, utgörs av den befintliga boken, Madonna, komplett med kommentarer från förlaget: här blir alltså romanen inte antagen. Och jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad den tjänar på den nivån. Förlagskommentarerna verkar helt hysteriska.
Och vad är det liksom menat att göra med min läsning att den äldre älskaren och dramatikern verkar ha snott delar av romanjagets historia i en pjäs som hon går och ser – och sen bryter med henne när han läst ”utkastet till den här boken”, som delvis handlar om dem?
Med andra ord: vill den till varje pris bli läst mot verkligheten? För Madonna klarar sig utmärkt bra ändå.
Det finns många teman som känns igen från Sara Villius tidigare böcker, som har handlat om flickor, tonårstjejer och unga kvinnor.
Hoppet vidare till en vuxen kvinna är logiskt. Och att en mamma får lov att vara så här existentiellt fuckad och så ambivalent i förhållande till patriarkatet och sexualiteten känns för mig sannare än det mesta.