Ödsligt men slagfärdigt om glömda rum
Petter Lindgren har läst uppföljaren till Kistmakarna
Publicerad 2022-07-22
Robert Åsbackas Kistmakarna (2021) var en samtidsroman om marknadskrafternas torftighet och socialdemokratins förfall, utspelande sig på lägsta föreningsnivå i Eskilstuna.
Det låter kanske inte så roligt, men var det ändå. Vid sidan av eländet fanns här en stilistisk golvvärme och en knappt märkbar humor som gav sig till känna på textens alla nivåer. Till och med det låga tempot bidrog på något vis, liksom sådant som att berättaren Erik, avdankad romanförfattare, envisades med att stava Digestive med litet d.
Uppföljaren Glömda rum är lika stilfull och tar vid där Kistmakarna slutade. Coviden är på plats och Stefan Löfven lever ännu sin dröm i den politiska mitten. Erik har nu fått en hund, men i övrigt är han lika pank och svårt medelålders som förut.
Föreningen Arbetarkultur och Historia där han tidigare hade både arbete och boende tycks dock vara just historia. Idésprutan Hoffman vaskar emellertid fram ytterligare en livsuppehållande åtgärd åt sin kamrat. Med hjälp av stöd från Arbetsförmedlingen lyckas han anställa Erik som sin redaktör, för ett manuskript om Eskilstunas industrihistoria.
Problemet är att Hoffman skriver som en kratta, om det nu är ett problem förstås. Lite lön blir det ju trots allt, inser Erik, ”en sorts tillfällig och ranglig spång på min väg mot pensionen”, och så kan han ju passa på att lägga sitt eget författarskap åt sidan:
”Det jag kommit fram till var att det inte handlade om vilja att uttrycka sig, eller att bli berömd eller tjäna pengar. Det handlade om frihet att styra min vardag. Det var det hela. Det var inte stort. Men det var viktigt. Och jag hade lyckats. Mycket hade gått åt helvete genom åren, men i just det hade jag lyckats.”
Hos Åsbacka griper väl ödet inte in i form av Michelle Pfeiffer precis, men Elisabet ”utan h” får ändå sägas vara något i den vägen. En benig och lätt skelögd arbetslös akademiker som skolat om sig till coach för arbetslösa akademiker. I hennes sällskap finner sig Erik snart sjunga karaoke på haket Hyddan, och han dras också in i reparationen av ett spjäll tillverkat av sovjetisk pansarplåt, inmurat bortom vett och sans i murstocken hemma hos Elisabets mamma.
En bild av det monolitiska i socialdemokratin måhända, eller ytterligare ett av de utrymmen som romanens titel syftar på.
Erik finner sig gång på gång inhyst i dessa glömda rum, i nedlagda industrilokaler och forna personalbostäder: ”En klassresenär som halkat till och fångats in av sitt förflutna … Som att komma hem igen, men upptäcka att ingen av de andra fanns kvar.”
Det är en ödslig men slagfärdig bild Åsbacka målar upp i Glömda rum, av ett rike där globaliseringen och avvecklingen av det allmänna ätit sig in i märgen på medborgarna, på ett ohjälpligt vis som det tycks. Romanen uppges vara andra delen i en planerad trilogi, och lyckas författaren bara hålla stilen ända in i kaklet är det en utomordentlig prestation som förtjänar många läsare.
Själv har jag redan hunnit bli varmt fäst vid Åsbackas lilla reserv av långtidsarbetslösa i Eskilstuna – Erik, Hoffman, Vide, Sonja och Elisabet utan h.