Hotet från framtiden

Petter Larsson läser en dystopi där Malmö invaderas av zombies, översvämmas och förvandlas till en dödszon

Petter Larsson

helskärm

Om Malmö i dag ofta utmålas som helvetets förgård, med sina sprängningar, skjutningar, rasister och trottoarcyklister, så är det ingenting mot de dystopier 15 svenska science fiction-författare ger av staden år 2048.

Eller, Malmö?

Nja. De mest kända landmärkena prickas av, Turning Torso, Pildammsparken, Ribersborg, Emporia, Möllevångstorget, men med små ändringar hade historierna kunnat utspelas i vilken västerländsk stad som helst.

Hos Dan T. Sehlberg har Barsebäck (tämligen senkommet, eftersom det stängdes 2005) exploderat och förvandlat södra Sverige och Danmark till en dödszon för intet ont anande flyktingar söderifrån.

För Sofia Albertsson har en gigantisk gasbrand lagt staden i ruiner. Pontus Joakim Olofsson skriver fram en zombieinvasion, som gör även de överlevande till monster och Christian Gripenvik en värld där bara de mest lämpade tillåts fortplanta sig.

Mer modest låter Roger von Bonsdorff den ekologiska fairtradetrenden möta sin kontrarevolution, med populära varumärken som garanterar att barnarbete utförts, natur ödelagts och djur utsatts för grymt lidande. Ja, det är rätt simpel satir, men den groteska överdriftens charm får mig att skratta flera gånger: ”Till skillnad från unfaritrade är GRAV mer av en lyxmärkning. Med kött och ost är det ju självklart att djur farit illa i produktionen, det vet alla, men det är ju mindre självklart med granola.”

Men när de mardrömmer, mardrömmer författarna framförallt om havet och internet. I novell på novell är det översvämningarna som omvandlat både staden och samhällsorganiseringen.

De har förmodligen inspirerats av samma prognoskartor som jag sett, där min egen lägenhet skulle få strandtomt om inget görs, och sedan brett på lite till. Längst går KG Johansson. I hans novell har vattnet stigit 50 meter och ett fåtal överlevande bor sedan ett par generationer i en av brist formad kommunistisk gemenskap högst uppe på Öresundsbron, där alla barn tidigt lärs att sky den terroristiska läran om tillväxt och privategendom.

I flera av novellerna har datorerna ersatts med att varje mänsklig hjärna, eller i vart fall en gps-sändare i nacken, är uppkopplad till det globala nätverket – vilket ger oss ett under av kunskap, men också extrem övervakning och mystiska ”datavirus”.

Även om jag också kommer att minnas Hanna Axelssons tidsresande reporter som gör tipslistor av typen de nio bästa punkspelningarna i världshistorien, så fastnar jag mest för Jenny Greens Syskonkärlek. Den cirklar kring ett enkelt svek-tema, men det känns som att den är placerad i en färdig värld, som inte överförklaras. Man får bara veta det man behöver, i antydningar. Gränsen till Norrland riskerar att stängas, Malmö är uppdelat mellan Polisen och Sparvarna, något slags milis, och tydligen finns liknande milisgrupper med fågelnamn på andra platser. Delar av staden har kapslats in i privatägda kupoler. Det är en värld jag gärna skulle läsa en roman om.

Man ska så klart inte avkräva genren någon som helst realism, och nog för att politiska och teknologiska förändringar kan se snabbt, det vet alla vi som växte upp med Sovjetunionen och utan internet, men det känns ändå som att många av novellerna ligger betydligt längre fram i tiden än 30 år.

Det främsta undantaget är Ina Rosvalls En annan vård är möjlig, som är utformad som ett feministiskt grundat öppningstal för världens första anläggning för konstgjorda livmödrar. Äntligen ska kvinnor slippa undan både det konkreta lidandet i graviditet och förlossning, och den stora könsskillnad som patriarkatet utgått ifrån!

Redan i dagens verkliga värld finns metoden för djur, och jag skulle tippa att det, precis som i novellen, mer är moral (och kostnad) än teknik som står i vägen för spådomens förverkligande.

Man får väl vara tacksam för att det inte gäller zombisarna.