Det livsfarliga hjärtat

Göran Sommardal om Hanna Hallgrens nya poesisamling

Göran Sommardal

helskärm

RECENSION. Hjärtat är en farlig figur. I sagorna, men framför allt i poesin. I sagorna kan hjärtat klargöras: om det är gott, om rött, om av sten som riddar Katos, eller av guld, bakom ett hjärta av sten. I poesin måste det alltid återvinnas. 

Det är också vad Ingeborg Bachmann gör i den dikt till Nelly Sachs varifrån Hanna Hallgren har hämtat mottot till sin diktsamling Det som övar annorlunda likt ett hjärta. 

Från Bachmann hämtade hon också mottot till sin förra diktsamling, den fantastiska Prolog till den litterära vetenskapsteorin. I bägge böckerna, som båda är en sorts sviter, återuppstår den historiska och existentiella nollpunkt och nollställning som jag själv avläser som en alltid närvarande klangbotten för Bachmanns författarskap. Och som Hallgren återvinner i sin egen dikt.

I ”Prolog till den litterära vetenskapsteorin” utgör faderns död utgångspunkten för en reflexion som både sörjer den döde och smärtsamt utplånar sin sorg. De nya dikterna hittar ett annat avgörande livsstillestånd:

”Utan ansikten / blir människor i flock till ett koppel / utan försprång, utan kärlek / där de stampar i varandras spår / och spärrar alla vägar / efter att deras himmel fylldes i: / att älska var att vara rädd / själva faran för varandra”

Inför en sådan ”omöjlig” värld kan inte ”hjärtat” förmås att enkelt ticka känslor. Hallgrens dikt blir, precis som Bachmanns, ett paradoxalt utdrivande av poesin ur poesin, samtidigt som den förblir en känslo­starkt hårdsträngad dikt. Det finns en risk för symboliskt gnissel med en sådan poetisk strategi, eller en fara för att bli självuppfyllande, som när orden i alltför hög grad ger varandra: 

”När smärtan stöps i glädje blir den eld”.

I ”Prolog till den litterära vetenskapsteorin” förblir faderns död den på en gång enkla, starka och ohjälpliga associationspunkten som inte tillåter språket att bli övermäktigt, orden att någonsin skramla. 

I den nya dikten med dess, trots allt, språksammare grundplåt borde poeten kanske ha tagit den öster­rikiska (Bachmann) metaforvarningen på ännu större allvar: att muskeln hjärtat behöver övas på annat vis. Som den farliga figur det är.