Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Rimmade rader gör denna kritiker glader

Dag Thelander vårdar arvet – Cecilia Djurberg tackar för garvet

Publicerad 2021-02-16

Dramatikern och regissören Dag Thelander, aktuell med ”Innan nån dog – balladen om sommarens sista fest”.

Vad gör våra dramatiker utan sin teater?

Minst en av dem skrev bok om ett gäng festande kamrater.


Om en ungdomstypisk sommarnatt, skildrad helt på vers

där vänskap sätts på spel med god hjälp av sprit och bärs


Något skeptisk öppnar kritikern ”Innan nån dog”

Men efter några sidor satt hon allt där och log


Minnen av båd tonår och sommar väcks nånstans

medan snön faller tung och vi håller vår distans


Att en story så välkänd från film och litteratur

ändå känns lite kul handlar mycket om hur


föräldrafritt, förväntningar, fylla och fadäser

stöpts i samma form som Dag Thelanders rappa pjäser.


Humoristiska rim, likt Milton Friedman-musikalen,

får en ju att fnissa, om man inte är helt galen


Att kalla formen ny vore förstås rena larvet

men jag tycker det är fint att Dag Thelander vårdar arvet


från döda poeter med sin saga som är metrisk

varpå festen som han skildrar med all rätt kan kallas episk


I den finns också allvar om liv och existens

om vänskap och om svek, som särskilt drabbar Jens


Nu kan man kanske tro att rimmandet är huvudgrejen

om man bortser ifrån dramat med den norrländska tjejen


Saga, som Jens bjöd med till Johns kalas

men som gick till sängs med John — detta fittiga as


Herr Ågren dyker alltså upp som oinbjuden gäst

i denna raplika ballad om sommarns sista fest


Men innan ångestens entré i bokens peripeti

skådas många udda typer i dess persongalleri


Snitsigt gestaltade med rimmad konsekvens

får de liksom egna dramer runtomkring den stackars Jens:


”Det är Maj som kommer dit i

mörka glasögon och sjal,

inspirerad säger hon, av

Audrey Hepburns sextiotal.”


”Det är tvenne hårdrockshogs

med smak för våld och råa skämt

Ingen bjuder nånsin in dom

men dom kommer ändå jämt.”


Ja, så mejslar Dag Thelander karaktärer rad för rad

medan sensmoralen kanske handlar mer om vända blad


För snart förstår vi att Jens, denna drabbade kille

ofta fått ta skit, redan innan detta gille


Kanske sånt som när det pågår kallas kompisdynamik

men som i eftertankens blekhet får en annan historik


Mot slutet nämner skalden hur ett verkligt bud om död

väckte gamla minnen och gav pennan hans sin glöd


De mörka stråken sjasar lätt bort skimmer utav löje

så att läsa detta slitna faktiskt blir ett riktigt nöje


Nu kan rimmen förstås frammana en gnutta doft av gröt

men under finns alltså substans och boken är ju söt


Som synes inspirerande för denna recensent

som nu vill be om ursäkt för sitt kritikexperiment.