Rimmade rader gör denna kritiker glader
Dag Thelander vårdar arvet – Cecilia Djurberg tackar för garvet
Publicerad 2021-02-16
Vad gör våra dramatiker utan sin teater?
Minst en av dem skrev bok om ett gäng festande kamrater.
Om en ungdomstypisk sommarnatt, skildrad helt på vers
där vänskap sätts på spel med god hjälp av sprit och bärs
Något skeptisk öppnar kritikern ”Innan nån dog”
Men efter några sidor satt hon allt där och log
Minnen av båd tonår och sommar väcks nånstans
medan snön faller tung och vi håller vår distans
Att en story så välkänd från film och litteratur
ändå känns lite kul handlar mycket om hur
föräldrafritt, förväntningar, fylla och fadäser
stöpts i samma form som Dag Thelanders rappa pjäser.
Humoristiska rim, likt Milton Friedman-musikalen,
får en ju att fnissa, om man inte är helt galen
Att kalla formen ny vore förstås rena larvet
men jag tycker det är fint att Dag Thelander vårdar arvet
från döda poeter med sin saga som är metrisk
varpå festen som han skildrar med all rätt kan kallas episk
I den finns också allvar om liv och existens
om vänskap och om svek, som särskilt drabbar Jens
Nu kan man kanske tro att rimmandet är huvudgrejen
om man bortser ifrån dramat med den norrländska tjejen
Saga, som Jens bjöd med till Johns kalas
men som gick till sängs med John — detta fittiga as
Herr Ågren dyker alltså upp som oinbjuden gäst
i denna raplika ballad om sommarns sista fest
Men innan ångestens entré i bokens peripeti
skådas många udda typer i dess persongalleri
Snitsigt gestaltade med rimmad konsekvens
får de liksom egna dramer runtomkring den stackars Jens:
”Det är Maj som kommer dit i
mörka glasögon och sjal,
inspirerad säger hon, av
Audrey Hepburns sextiotal.”
”Det är tvenne hårdrockshogs
med smak för våld och råa skämt
Ingen bjuder nånsin in dom
men dom kommer ändå jämt.”
Ja, så mejslar Dag Thelander karaktärer rad för rad
medan sensmoralen kanske handlar mer om vända blad
För snart förstår vi att Jens, denna drabbade kille
ofta fått ta skit, redan innan detta gille
Kanske sånt som när det pågår kallas kompisdynamik
men som i eftertankens blekhet får en annan historik
Mot slutet nämner skalden hur ett verkligt bud om död
väckte gamla minnen och gav pennan hans sin glöd
De mörka stråken sjasar lätt bort skimmer utav löje
så att läsa detta slitna faktiskt blir ett riktigt nöje
Nu kan rimmen förstås frammana en gnutta doft av gröt
men under finns alltså substans och boken är ju söt
Som synes inspirerande för denna recensent
som nu vill be om ursäkt för sitt kritikexperiment.