Anderssons nollpunkt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-01-10
Här föds en egen röst, skriver Jan Arnald
Pelle Anderssons diktsamling Efter stölden är en sorts varudeklaration: det här är jag, just nu. Det handlar om att ta sig igenom masker och diktjag och verkligen - i skriftform - klara av att vara Pelle Andersson. Utan citationstecken.
Det vore alltså lätt att tro att vi skulle befinna oss på det stora självbekännelsespåret
i den västerländska litteraturen, från Augustinus via Rousseau till Stig Larsson. Men det är inte alls det tonfallet som råder i Efter stölden. Läst som bekännelseskrift är boken osedvanligt blek.
Här finns inga originella synder att bekänna, inga magnifika perversioner att lite kokett stoltsera med. Den som söker sliskiga bekännelser får söka på annat håll.
Andersson skriver nämligen inte alls i självbekännelsegenren. Han söker en position snarare än en personlighet. Han söker det gemensamma, inte det unika. Och han gör det med ett helt batteri av igenkännanden. Efter stölden kan ses som en lyrisk version av Torbjörn Flygts Underdog.
Pelle Andersson stjäl helt enkelt Stig Larssons utgångspunkt för att göra något helt annat med den. Med en tydlig hänvisning till Larsson skriver han redan på första sidan: "Jag ligger på min säng, det har andra författare gjort före mig." Det är den larssonska nollpunkten - som Andersson sedan ägnar en hel diktsamling åt att blåsa liv i. Han bejakar inte isolationen, han vill ta sig ur den. Och det är det han gör. Efter stölden är en enda lång fruktbarhetsrit. Bort från det ödsliga, isolerade och in i det levande, gemensamma.
Det börjar med död och slutar med liv. Andersson ligger på sängen. Det är en autentisk nollpunkt. Han är på väg till Bosnien, Sarajevo, han ska möta döden, smärtan, och han känner isolationen, främlingskapet, identitetslösheten. Han ringer hem från det ödelagda. "Hon" säger att de måste skaffa barn. "Jag vet för första gången att det är sant."
Det kommande barnet - bokens kronologiska ram, från tanke och konception till graviditet, födelse och idylliskt umgänge - får så bli själva tecknet för återerövrandet av en fruktbar position. En position långt bortom nollpunkten. Och långt efter stölden.
Vad är det för "stöld"? Varför har den fått betitla diktsamlingen? Är det stölden av fadern, den förtidspensionerade fabriksarbetaren som rycktes bort när Pelle var elva? Är det stölden av barndomen, av den personliga oskulden? Är det stölden av det sena 1900-talets europeiska oskuld i och med kriget i Jugoslavien? Eller är det stölden av den svenska socialdemokratin? Globalkapitalismens uppköp av realsocialismen?
Det flyter samman. Det är meningen att det ska flyta samman. I en central formulering turnerar Pelle Andersson ett av 68-vänsterns slagord - "Det politiska är privat" - och visar därmed att han, trots många gemensamma utgångspunkter, befinner sig i en annan position. Kanske är det till och med 68-orna som har begått stölden? Stölden av arbetarklassen?
Estetiskt sett går det i alla fall en tydlig skiljelinje mellan Anderssons politiska dikt och sextiotalsvänsterns. Positionen ser annorlunda ut, den är inte färdig, inte bombsäker, den måste återerövras, sökas fram via en försiktigt prövande text som saknar all bombastisk självsäkerhet. Visst är Andersson poet och inte politiker. Här finns förvisso den obligatoriska redovisningen av arbetarklassrötterna, men till hans stil och bilder hittar jag ingen självklar förebild. Den röst som ljuder är hans egen, och den skyr såväl populism som enkla lösningar. Och ändå är den tydlig. Jag tycker om den.
Just vid de punkter där Pelle Andersson kunde ha valt en lättköpt, igenkännbar bild väljer han att i stället vika av och bli svävande, obestämd. Stilen vagabonderar, minnesbilderna blir vaga och oprecisa. Som minnesbilder är.
"Jag vet inget mer än att ord som ställs bredvid varandra kan bilda en mening och ibland också betyda något."
Det är ur den osäkerheten en egen röst föds. Och därmed möjligheten till ett sant politiskt skrivsätt. Pelle Andersson är på god väg.
Jan Arnald
Kritiker i Göteborgs-Posten,
en av redaktörerna för Artes