Press och polis i mördarjakt

helskärm

Om det finns ett huvudspår i de svenska deckarna just nu så är det vardagsrealismen. Poliskollektiv efter poliskollektiv marscherar fram i böckerna, som en provkarta på alla de olika människorna i ett hårt arbetande Sverige som kämpar för rättvisa och ordning. Ibland består kollektiven lite för övertydligt av olika typer, men ofta fungerar det väl att låta olika personer stå för olika infallsvinklar.

Allt fler deckarförfattare låter också en av huvudpersonerna befinna sig utanför poliskollektivet: en journalist, en författare, en advokat. De tänker annorlunda, och lägger påfallande ofta en psykologisk och intuitiv tolkning till polisernas mer konkreta bevisjakt. Det är intressant, och samtidigt vagt oroande när privatpersonernas intuition verkar kunna nå längre än det noggranna utredningsarbetet. Men det är ett återkommande problem att det rättssäkra samhället inte lyckas nå in i de mörkaste vrårna.

Carina Bergfeldt debuterade med deckaren Fadersmord 2012, den första boken om journalisten Julia Almliden och polisassistenten Anna Eiler i Skövde. Den var, trots bristerna, en spännande debut – här fanns en inledande suggestiv skräckscen med två fastfrusna fötter som stack upp ur isen på Simsjön, och ett genomtänkt familjetema, där fädrens synder skulle hemsöka barnen på våldsamma sätt.

I nya Fotografiet ligger åter­igen kroppsdelar i vattnet, med samma chockverkan. Anna Eiler och Julia Almliden är tillbaka, och likheterna mellan journalistik och polisarbete understryks gång på gång. Båda försöker komma först till mordplatser, till anhöriga, till misstänkta. Flera gånger kommer jag på mig själv med att blanda ihop deras roller, och det tycks åtminstone Julia Almliden också göra. Det är en obehaglig glidning, som att medierna får en farlig allt-i-ett-funktion: de undersöker, rapporterar – och dömer.

För Julia Almliden är intresset dessutom personligt, eftersom hon vet att varje oidentifierat lik skulle kunna vara hennes far, som försvunnit tidigare. Hennes ursprungsfamilj är söndertrasad, men frågan är om den inte var det redan när pappan var kvar. Anna Eiler, å sin sida, kämpar med sin hjälplösa älskarinneroll i förhållandet med en gift Stockholmspolis.

Det är, precis som i Faders­mord, en bra intrig med lagom många sidospår. Men tyvärr glappar det alltför mycket i gestaltningen denna gång, som om Carina Bergfeldt har haft för bråttom och inte gett sig tillräckligt med tid att låta berättelsen tala. I stället sammanfattar hon hastigt känslolägen i några grovhuggna meningar, återberättar i stället för att använda händelser för att visa, och hamnar då och då i rena karikatyrer av bipersoner. Det blir lite för tunt för att riktigt engagera.

Det är inte heller ovanligt bland deckarförfattarna just nu; många förlag tycks tro att deckarläsarna bara vill ha en mordhistoria och struntar i utanverket. Så är det ju sällan, det är bara i thrillers som intrigen tar överhanden. Den vanliga deckaren behöver mer kött på benen.

Särskilt när man, som Carina Bergfeldt, faktiskt har en bra historia att berätta.

Lotta Olsson

Carina Bergfeldt arbetar på Aftonbladet, därför har vi bett Lotta Olsson, kritiker på Dagens Nyheter, att recensera boken.