Svälter ihjäl i onödan

Petter Larsson

Petter Larsson om ett reportage som skakar av vrede över världens orättvisor

Det tar ungefär sju minuter att läsa den här texten.

På den tiden har 120–130 människor dött av svält.

Inte så många i det vi kallar svältkatastrofer – en oväntad torka, eller som senast på Haiti orkanstormar. Den stora dråparen är den långsiktiga undernäring och felnäring som gör människor så svaga att de dör av diarrér, mässling, eller vad som helst som i den rika världen mest är en tillfällig irritation.

Det beror inte på att det saknas mat. Hittills har Thomas Malthus (1766-1834 - som menade att maten inte räcker till befolkningsökningen utan politiska åtgärder) alltid fått fel. Vi producerar mat för tolv miljarder människor varje år, men är bara sju.

De dör därför helt i onödan.

De levande döda som står på tur heter till exempel Hussena, en kvinna från Niger som just sett en av sina tvillingdöttrar dö av undernäring och hoppas kunna rädda den andra.

Eller Tato, en man som lever på att samla mat på en soptipp i Buenos Aires.

Eller Taslima, i Dhaka, som lever på att söka på gatorna och tigga, medan hon drömmer om ett städjobb.

Tillsammans är de en knapp miljard. Ytterligare hundratals miljoner står bara en ekonomisk kris från svälten.

Vi möter dem i Hunger, en reportagebok på nästan 800 sidor, där den argentinske journalisten Martin Caparrós besöker by på by, kåkstad på kåkstad, läkarmottagning på läkarmottagning och pratar med de jordens fördömda som inte har någon röst. De berättar om sina liv, sina dagar, om att bli bortgift som fjortonåring, om män som slår dem eller försvinner, om att slita på fält som ger för lite, om att bli skuldsatt och om att se sina barn tyna bort.

När han frågar vad de helst vill äta, är svaret vad de alltid äter: ris, hirs, durra. Det är meningslöst att drömma om kött.

När han frågar vad deras fattigdom beror på svarar de gud. Bara någon enstaka gång blixtrar det till av vrede över orättvisan.

Detta griper mig mest: hur små deras drömmar är. En ko vore ett paradis, ett skitigt fabriksjobb räddningen. Det är, trots allt, mycket bättre att vara exploaterad än marginaliserad.

Hungern är Caparrós förevändning för att prata om fattigdomen. Som i sin tur är hans förevändning att prata om sitt slutliga ärende: ojämlikheten, och det ekonomisk-politiska system som producerar hunger och överflöd sida vid sida.

Det löper naturligtvis inga tydliga röda trådar mellan Hussenas döda dotter och mitt eget frossande.

Men de finns där.

Caparrós följer hungerspåren bakåt, till den rika världens jordbruksstöd, som gör att de kan dumpa sina överskott billigt i tredje världen och slå ut den lokala produktionen.

Till spekulationen i jordbruksprodukter, som tagit rejäl fart efter finanskrisen och drivit upp priserna långt bortom de fattigas möjligheter. Och till centraliseringen av den globala livsmedelsproduktionen, där en handfull företag fullständigt dominerar marknaden, och kan ta ut monopolpriser.

Han pekar på hur vi använder mark och grödor för att odla bränsle eller föda boskap i stället för människor. Bara den amerikanska majs som nu används till biobränsle skulle kunna ge alla svältande ett halvt kilo ätmajs om dagen.

Han berättar hur företag från rika länder nu köper upp mark i fattiga länder för att trygga sin egen framtida livsmedelsförsörjning – och tjäna en rejäl hacka.

Och naturligtvis, klassikern: om hur Världsbanken och Internationella Valutafonden med de rikas ländernas välsignelse på 80- och 90-talen drev igenom de nyliberala strukturanpassningsprogrammen, som för det mesta innebar att alla slags statliga matförråd, prisregleringar och jordbrukssubventioner slaktades, och att bönderna tvingades odla avsalugrödor i stället för mat.

Hur många hundra miljoner liv kostade de där ideologiska vansinnigheterna?

Inget av detta är några nyheter för den som ägnat sig en smula åt globala fattigdomsfrågor. Denna bok hade därför kunnat vara ett dussinreportage. Ja, faktum är att den hade blivit formellt bättre, smartare, mer stringent, om den hade skurits ned till hälften. Tro mig, här finns massor att stryka och stuva om.

Men den hade blivit mindre mänsklig och därför mindre kraftfull om Caparrós inte givit sig själv så stor plats.

Här stövlar en lite trött medelålders socialist, som undrar vart drömmarna om en mänskligare värld har blivit av, omkring med alla sina frågor och sin oändliga svada. Vi får se världen speglad genom hans temperament, brister och ambitioner. Det förvandlar boken till en politisk pamflett, effektiv inte som en rakkniv, utan som långsamma mäktiga vågor som bryter ner allt motstånd.

I en underbar scen bråkar han med feministen och miljöaktivisten Vandana Shiva. Han kallar henne, korrekt, för reaktionär, eftersom hon vill tillbaka till det traditionella jordbruket och motsätter sig den gröna revolution, som med konstbevattning, konstgödsel och genmanipulerade grödor räddat livet på miljarder.

För Caparrós gäller frågan aldrig teknologin i sig – den finns och ska användas – uppgiften är att lägga denna kontroll i småböndernas händer.

En modernistisk socialist möter en traditionalistisk miljökämpe.

Ibland är han rolig: ”Definitionen av livsmedelssäkerhet i USA är att ’inte ha tillgång till fullgod mat’. Det är ytterligare ett fenomen i eufemismens samhälle, där till exempel tortyr kallas ’hårdare förhör’, förståndshandikapp för ’annorlunda förmåga’, deras regeringsform för ’demokrati’”.

Ibland otroligt pricksäker: ”det finns inget mer reaktionärt … än att i tanken överföra en enda variabel… till en oförändrad kontext.” (Att till exempel dra ut befolkningsökningen decennier in i framtiden och låtsas som att ingenting annat skulle förändras under samma tid.)

Stundtals har han helt fel, som när han påstår att lyxkonsumtion är kapitalismen ”i sitt esse”, när kapitalismens unika logik tvärtom, skulle jag påstå, är att investera överskott för att få större överskott – inte att konsumera det.

Och ibland har han halvt fel. Gång på gång går han loss på välgörenhet och statsbidrag till de fattiga. Plåster på såren, som inte ändrar strukturerna, utan tvärtom passiviserar folk och bevarar samhällets orättvisor. Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen.

Det är i viss mening sant, men här gör Caparrós, menar jag, inte bara det goda till det bästas fiende, utan uppvisar också en påfallande blindhet för en av sina egna slutsatser: att det nog är lönlöst att hoppas att de fattigaste av de fattiga ska resa sig och kräva sin rätt. Om man, som Aï och hennes man Mahmouda i Niger, tvingas ägna all sin tid åt att skrapa ihop till den hirsboll som är det enda de äter varje dag finns ingen kraft eller tid för organisering.

Själv tror jag att om man bara ger människor ett minimum av resurser – så att de slipper ägna precis all sin tid åt att bara överleva – kommer de förmodligen så småningom att kräva mer. Bidrag kan befria.

Ja, som ni förstår: det här är en bok att bråka med, på ett bra sätt.

Mest mest väcker Caparrós en enorm vrede.

Hur kan vi leva med detta! ropar han gång på gång. Hur kan vi leva när vi vet hur världen ser ut och när vi vet att vi är medskyldiga!

Det finns inget moraliskt godtagbart svar på det. Bara skam.