Snöa in på kalla fakta om snön
Mats Ekdahl bjuder på en givande tur för den med nördhjärnan på skaft
Publicerad 2020-01-03
Går det att läsa ett snöfall? Går det att urskilja de unika sexflikiga stjärnorna i flingans kluster när den långsamt dalar – eller lyfter? Irrar. Pulserar och försvinner i mängden, uppgår i ett rökigt töcken för blicken? Tills blicken inte längre är blick utan bara stumt öga, som örat inför vitt brus. Vad var det egentligen jag läste?
Det känns lite på det viset att ta del av Mats Ekdahls bok om snö, som att först uppspelt men efterhand lite mattare jaga efter fantastiska flingor. I alla fall när man försöker läsa i ett streck. Så mycket att ta in, så många detaljer om snö i alla dess former och funktioner, i ett aldrig sinande radfall över sidorna.
Snö som poetiskt stoff, som kyla innanför kragen, som skid-underlag, som terapi och död symmetri (hos Thomas Mann), som fysisk struktur, som flinga, is och vatten.
”Har snön någon historia?” frågar Ekdahls vän ”vattendomare” Rubenson lite lagom raljant och syftar väl på att all snö egentligen är vatten. Ekdahl kontrar med glaciärernas arkivkapacitet som packar årtusenden av historia i sina snölager. En borrkärna från Arktis minns inte bara skogsbränder och havsnivåhöjningar, utan även hur Europas ekonomi utvecklades under antiken. Detta eftersom förekomsten av bly i den nedfallande snön under seklerna kring år noll visat sig stå i direkt relation till silverutvinning och mynttillverkning. Mycket bly = en omfattande ekonomisk handel.
Glaciärerna smälter nu dag för dag och sköljer ut sin lagrade information i haven. Det är ur det perspektivet särskilt fint att Ekdahl axlat rollen som snöns krönikör och sambandscentral.
Emellanåt liknar hans bok ett vitt, algoritmiskt Google-landskap kring sökordet ”snö”, allt gränsar till allt: finska vinterkriget till Himalayas isiga slagfält; snöflingans uppbyggnad till innovationen av snökanonen när en iskall jetmotor spolades med vatten och vattnet blev snö.
Fast algoritmer har ingen enskild skapare. Det har boken Snöns historia och det finns en memoar i botten. Snö är ju utöver allt annat personlig. Vem har inte ett barndomsminne på lut ifall ämnet väcks? Mitt eget första snöminne är från 1979 då det snöade kopiöst i min hemstad Lund. Det var snö högre än jag själv och vi kröp som maskar genom lekparkens tunnelsystem. Jag minns det luddiga ljuset där tunneltaket var tunt och mörkret längre in när bävernylonsålandet drivit kroppen nära klaustrofobins gräns. Den snälla snön blev den grymma, leken blev allvar med il i magen och kliande svett i yllenacken.
Denna spännvidd – det sublimas töjning där det sköna är granne med det hisnande och farliga – är starkt närvarande i boken. Möjligen har upptäcktsfärden mer dragning åt det livsfarliga än åt jingle bell-idyll. En rad hjältar finns med, vågade män som riskerar livet för vetenskapen och erövringen. Sådana som ”Nordgrönlands Columbus”, Fridtjof Nansen, själv född på ön 1873, son till en mor med dansk-inuitiska rötter och en dansk missionärspräst. 1921–1924 slog Nansen följe med två lokala guider, Qâvigars-suaq Miteq och Arnarulúnguaq (som sällskapet kallade ”Den lilla kvinnomänniskan”), på en vittberömd hundslädresa från Thule, över arktiska Amerika till Sibirien.
Ekdahl konstaterar att vi i dag säger ”inuiter” och inte ”eskimåer”, men återfaller själv till det äldre språkbruket i sin skildring. Hans farbroderliga berättarstil blandar obekymrat en djupt känd urfolkssolidaritet med gammelkoloniala rester. En mening som den följande hade en hjälpsam redaktör kunnat ”dekolonisera”: ”Knud Rasmussen var utan tvekan världens främsta kännare av polar-eskimåerna.” Men de själva då, vill jag fråga? Var inte polarinuiterna själva de experter som gav Rasmussen hans stora kunskap?
Mats Ekdahl snöar inte alltför mycket in på egna vinterminnen, en eloge för det, däremot kommer hans skidentusiasm fram, flitigt odlad bredvid journalist- och författarkarriären. Sigrid Combüchen karaktäriserar hans typ, fastän citatet (som återges i boken) handlar om ”kungen i spåret” mera allmänt. Snölandskapets kung, menar hon, är inte han som skidar fram djärvast eller elegantast utan: ”Han som vet vad molnen betyder, som vet namnen på varje sjö och topp, som känner sin kropps ekonomi och får ut det mesta av den. Som berättar allt.” Ja, sannerligen, Ekdahl är kungen i ett vittförgrenat skidspår genom landskap och historia. Han tycks minnas allt. Och han berättar allt.
I korta kapitel med rubriker som ”Åka skidor med Cora Sandel”, ”Slalomsportens vagga”, ”Olaus Magnus känsla för snö”, ”Claude Monet i Norge” och ”Storstadssnö” kryssar vi genom olika nyanser av vitt i skiftande sällskap. Den som förmår hålla takten och har nördhjärnan på skaft får garanterat en givande tur. Själv får jag lite håll ibland, tar kurvan väl snabbt förbi Sartre som med immiga glasögon tar sig ner för backen i ett kapitel, samt är nära att snöblind hamna i den infryste Ötzis famn innan jag lyckas gira. Vid de litterära och poetiska vyerna stannar jag desto längre, under förevändning att kolla bindningarna.
Jag tar en blickstilla andningspaus med Gunnar Björlings modernistiska rader:
Snön och som på en skogsstig
vit
i rymd ett sus
och här
och för en timme sedan
och tassade en liten ljusbrun
hund
och som stjärnor blänker täckta
lyktor ljus
snart ökar blott i rymden
stormvinds brus
snön och som
på en skogsstig
vit.
Poesins snö har alla temperaturer. Konstant minus sex är det däremot i det fascinerande kapitlet om Camp Century, den militärstrategiska tunnelstad i den grönländska isen som amerikanerna byggde 1959–1960. Längs en 400 meter lång huvudgata med sidogator fanns förläggningar, kök, matsal, förråd, verkstäder, forskningslabb, kapell och biograf. Projektet går till historien som en blottläggande symbol för människans fåfänga tro på ingenjörskonstens makt över materien. Naturligtvis vann naturkrafterna till slut. Tunnelsystemets väggar och tak växte millimetervis inåt och isens rörelser skrynklade till sist ihop stadens stolta gator. General Stig Synnergrens goda råd (i ett annat sammanhang) må räcka en bit mot elementarkrafterna, men inte hela vägen: ”Kalsongerna skola knäppas om lott så att det inte blåser rakt in.”
Kanske är Snöns historia en bok som helst ska läsas på sommaren, när en varm sol spelar i lövverket. Isbitar klirrar i saftglaset, kling kling. Sedan är allt vatten och fågelsång.