Djurens rätt i fokus

Dan Jönsson läser Amelie Björcks bok om lantbruksdjuren i kulturen

helskärm

I John Skoogs vackra film ­Säsong finns en symbolisk ramberättelse som handlar om två kor som rymmer till skogs och försvinner för gott. Historien dyker upp i inledningens ljudspår och återkommer sedan inte förrän i den drömlika slutscenen där en pojke stapplar hemåt genom skogen efter en plågsam fyllekväll och plötsligt i en glänta finner sig stå öga mot öga med de båda djuren.

Som i en uppenbarelse från en annan, värdigare värld.

Jag får den scenen i tankarna när jag läser Amelie Björcks Zooësis, en bok ”om kulturella gestaltningar av lantbruksdjurens tid och liv”, som det står i den fantasi­eggande undertiteln. Hon diskuterar en besläktad episod i Ivar Lo-Johanssons roman Godnatt, jord där två kvigor sliter sig och blir borta i skogen. Men till skillnad mot i Skoogs film får flykten hos Ivar Lo ett grymt slut när de förvildade kreaturen på godsförvaltarens order skjuts ihjäl och återbördas till gården på ett vagnsflak.

Amelie Björck läser historien som en liknelse på två plan. Dels blir de vilda kvigorna ett slags ställföreträdande frihetshjältar som för de hunsade lantarbetarna pekar framåt mot ett annat liv – omöjligt ­inom den rådande ordningen. Dels, och viktigare för Björcks diskussion, öppnar deras flykt ett tankefönster mot en kanske ännu mer utopisk framtid när djur och människor delar världen på ett annat, jämlikare sätt.

Det är nämligen detta det handlar om i Zooësis. Björck spanar efter motbilderna till den nedärvda, agrara föreställningsvärld hon i Derridas efterföljd och den posthumanistiska teorins anda benämner ”kronofallogocentrisk” – det vill säga låst till de hierarkiska idéer som ser människan, mannen och den linjära tiden som överordnade kategorier.

Får man röda utslag av den sortens akademiskt lingo ska man akta sig för den här boken; annars är den en originell och uppslagsrik essä som rör sig lika ledigt i den teoretiska rymden som i exempelfloran av konstnärliga och litterära verk. Från svensk proletär­roman alltså, till Damien Hirsts formalinsvävande kohalvor.

En sådan spännvidd är på gott och ont. Gränsen mellan intellektuell rörlighet och allmän rörighet är inte alltid knivskarp, men för det mesta lyckas Björck hålla fast i sina resonemang. Bredden av exempel blir rentav en poäng i sig när hon visar hur konstnärer och diktare från Kuba, Australien och Sydafrika alla måste förhålla sig till det hon kallar ”det pågående traumat”, det vill säga människans industriella utnyttjande och dödande av djuren. För att riktigt göra poängen tydlig drar hon sedan linjerna vidare ut ur konstvärlden, mot djurrättsrörelsen och dess ofta estetiskt provokativa aktioner.

I denna tillspetsning blir Zoo­ësis en inte bara reflekterande, utan också aktivistisk text. Man måste inte dela varken posthumanismens eller djurrättsrörelsens syn på dessa ting (jag gör det sannerligen inte) för att känna udden i de principfrågor som väcks. Var drar vi gränsen för den mänskliga etiken? Om vi kan lagstifta mot djurplågeri, vad ger oss rätt att bedriva slakt eller hålla höns? Eller är kanske rätt och moral begrepp som egentligen inte har i ekologin att göra? Med andra ord, hur ska vi leva?

Dan Jönsson
Amelie Björck är medarbetare i Aftonbladet, därför recenseras boken av Dan Jönsson, kritiker i Dagens Nyheter.