Hjärtesmärta – så funkar det
Publicerad 2014-11-13
Eva Illouz kartlägger i ny bok vad som formar mänskliga känslor
En kille jag sover hos ibland säger att det handlar om vätskor i hjärnan. Och en terapeut jag träffar ett par gånger i månaden har en tendens att styra samtalen mot barndomens första erfarenheter av att bli avvisad.
Frågar man sociologen Eva Illouz varför kärlek gör ont får man i stället ett omfattande svar som rymmer tankar om hur ekonomi, modernitet och nya teknologier formar mänskliga känslor.
Illouz, en stjärna på att basha psykologiska företeelser och göra dem till samhällsfenomen, har med boken Därför gör kärlek ont - en sociologisk förklaring, den underbara ambitionen att göra med den romantiska kärleken vad Karl Marx gjorde med varor. Hon vill visa på att känslorna ”påverkas av samhällsförhållanden, att de inte cirkulerar fritt och obehindrat, att deras magi är en social magi och att det innefattar det moderna samhällets institutioner i ett slags komprimerad form”.
Illouz belyser hjärtvärken bland annat genom att visa hur den förändrats över tid. Slagkraftigt blir det när hon ställer upp ett medeltida riddarideal som idealiserade och heroiserade den smärta som kärleken alstrar, mot den samtida, västerländska, terapikulturen som i alla avseenden vill utplåna och närmast förbjuda smärta.
Modernitetens signum valfriheten har vad gäller kärlek och äktenskap visserligen frigjort människor. Men också fått oss att tro att allt är vårt ansvar. Och samtidigt som de nya teknologierna, med nätdejtingens dignande överflöd, gjort oss till ett slags förfinade konsumenter vad gäller partnerval, står det rationella valet mot en ihållande föreställning om kärlekens trolldom, att den helt enkelt bara ska ”kännas rätt”.
Den romantiska kärleken blir enligt Illouz en fast punkt för erkännande ”i en tid då det sociala värdet hela tiden är föremål för förhandling”.
Det är ett på många vis hisnande och ambitiöst arbete. Med sociologisk knivskärpa rör sig Illouz genom en myriad av olika källmaterial (populärkultur, intervjuer, punchlines från olika intellektuella giganter), växlande mellan makro- och mikroläge: Hon gör en slående parafras på Pierre Bourdieus begrepp ”kulturella fält”, för att diskutera uppkomsten av ”sexuella fält”. Hon gör en rolig observation när hon fastslår att småaktig hur-skruvar-han-egentligen-på-korken-på-tandkrämstuben-irritation i tvåsamheten är en utpräglat modern företeelse, då en genomrationaliserad vardag krockar med det oförutsägbara i intimiteten mellan två personer.
Och jag blir också irriterad. Även om jag ivrigt fyller ett halvt kollegieblock med citat som jag vill göra om till väggbonader.
Illouz är öppet fokuserad på heterosexuella medelklasskvinnor. Och exkluderar kulturella skillnader, skillnader i vad människor vill att den där stora relationen ska föra dem till för liv (somliga drömmer om kärlek, även om de är noll sugna på kärnfamilj) och klasskillnader från sin analys.
Ja. Det är extremt angeläget att påpeka att samhällets institutioner gör saker med människors känsloliv. Men vi erfar ju samhället med väldigt olika förutsättningar.
Dessutom gör det där fokuset på gynnade människor att boken då och då (framför allt när den citerar författarens egna intervjuer) faller in i samma idiotiska dramaturgi som jag känner igen från självhjälpsböcker (vilka Illouz vänder sig kraftigt emot). Där understryks det ofta hur personen som utgör exempel eller citeras har en massa fantastiska förutsättningar. Antingen i fråga om pengar och karriär, eller utseende och hälsa. Och att personen trots allt detta goda har problem med till exempel självkänslan eller att knyta an i en kärleksrelation.
Som om det skulle göra saken mer gripande. Som om en icke framgångsrik persons lidande blir för uppenbart.
Det är inga små invändningar. Men det tar faktiskt inte heller död på bokens alla förtjänster. Eva Illouz studie av den moderna kärleken får en att lyfta blicken från det granskande ältandet till att se de strukturer som föranleder själviakttagelsen.
