Lerfolket som byggde Irland

Jenny Tunedal har läst "Den stora hungern" om Irlands utfattiga förflutna

helskärm

Mitt i den pågående ekonomiska krisen på Irland kommer en påminnelse om svunna hårda tider på den gröna ön. Och om det som ofta glöms bort i diskussionerna om den keltiska tigerekonomins uppgång och fall: Irland som postkolonial nation.

Titeln på Patrick Kavanaghs The Great Hunger anspelar på det som på irländska kallas ”àn Gorta Mór”: åren på 1840-talet då en miljon irländare dog och en miljon tvingades emigrera. Den brittiska kolonialismen har orsakat många katastrofer – svälten på Irland är en av få som drabbat ett europeiskt land.

Den stora hungern (Bakhåll) är fint översatt av Erik Andersson som också skrivit ett efterord om Kavanagh, en av de författare som format bilden av Irland, och den irländska självbilden.

Det här är episk dikt om bonden Patrick Maguire som – till skillnad från författaren, vars vandring från landsbygden till Dublin på trettiotalet är en del av legenden om honom – aldrig tar sig bort från sitt leriga, potatisplockande ursprung. ”Se på honom, se bara, mannen på kullen vars själ / är en blöt säck som fladdrar i tidens famn.” Det är mörkt och mustigt, men också skört där ute. Väder, vindar, fattig förtvivlan. Och överallt den satans leran: ”Lera är ordet och lera är köttet”.