Triss i litterär triumf
Anneli Jordahl om Agota Kristofs berättarmagi: Ett språk som tar sig in i läsarens undermedvetna
Publicerad 2019-01-19
Krig har utbrutit i Stora staden och en kvinna överlämnar sina tvillingsöner till deras mormor på landsbygden. I hennes prunkande trädgård, belägen vid en skog, finns mat. Genast börjar präglingen från välvårdade, sköra pojkar i lackskor till förhärdade, smutsiga och hårt arbetande grabbar. Pojkarna går därmed från älsklingar till horungar.
Allt inleds pang på i intensivt presens och från första stund får ungerska Agota Kristof (1935–2011) läsaren att lämna allt annat och försvinna in i romantrilogins gåtfulla universum. På byn kallas mormodern för Häxan och hon gör skäl för namnet, det påstås att hon förgiftat sin man. Hon är som en figur hos bröderna Grimm, eller en Baba Jaga: en potent hagga i slavisk litteratur.
Den stora skrivboken utspelar sig i andra världskrigets slutskede. Nära mormodern ligger den övervakade gränsen där många flyende mött döden. Berättelsen är en blandning av krigsrealism och saga, där tvillingarna finner listiga sätt att klara svåra umbäranden. De ser till att alltid vara två och talar brådmoget i en tunga.
De härdar varandra i våldsritualer tills de hamnar bortom gråten. De vägrar gå i skolan, men studerar hårt på egen hand. Bokhandeln blir en central plats i hela deras liv.
Det viktigaste pojkarna tar med sig hemifrån är skrivboken och hela första delen berättas i vi-form. Motiven är Herta Müllerska: fattigdomen i byn, övervakning, språkförtryck, våld. Men utan Müllers poetiska bildspråk.
Kristofs stil är specifik med sina raka meningar och fullständiga satser med subjekt och predikat på given plats. Ett urbenat telegramartat språk som tar sig in i läsarens undermedvetna. Allt är osentimentalt berättat och rör sig mellan ytterligheter – som kärleksfull omvårdnad och dödligt våld. Pojkarnas oförutsägbara handlingar blir en symbol för vad krig innebär. Det plockar fram ytterligheter hos mänskligheten, det bestialiska och det altruistiska.
Pojkarna är voyeurer som spionerar på vuxna, särskilt deras aparta sexlekar. Författarens uppgift, tänker jag mig, är att lära känna mänsklighetens morbida sidor. Kristof arbetar med galghumor och lakonismer, hon var också dramatiker och fenomenal på dialoger.
I del två, Beviset, har sex år passerat och Lucas förtvinar i sorg och saknad efter brodern som flytt över gränsen. Passiviteten bryts när han hjälper en utsatt kvinna med en ”puckelryggig” son.
Snart blir pojken ett substitut för Claus och samma folie à deux uppstår dem emellan. Lucas lär den i skolan mobbade pojken en tröst: att skriva dagbok. Själv skriver han varje dag, texter tillägnade sin bror. Dödar Lucas pojkens mor? Det får vi aldrig veta. Hela trilogin utgör ett irrande mellan lögn och sanning.
Sista delen, Den tredje lögnen, är raffinerat labyrintisk med så många omtagningar och spegeleffekter att läsaren går vilse. Avsikten är att vi ska tvivla på att tvillingbrodern existerat. Är bröderna en och samma person?
Claus återvänder till platsen där han skildes från sin bror. Överallt ser han brodern och berättelsen övergår i surrealism – en psykos? – och den svider av ihålig ensamhet. Individualism, frihet och marknadskrafter råder numera även i det gamla samhället. En annan sorts gråhet: de gamla krogarna han satt och söp på är borta. De moderna barerna är kalla och själlösa.
Berättarjaget ”letar efter något att leta efter”, som Bruno K Öijer skrivit i en dikt. Och jag tänker mig att läsare med krigserfarenheter, minnen av flykt, språkförlust och förlorade närstående kan särskilt känna igen denna exilidentitet i spillror.
I den drygt 50-sidiga Analfabeten – som förlaget ger ut samtidigt, med samma stilsäkra översättare – berättar Agota Kristof om sin uppväxt på den ungerska landsbygden. Hur ungerskan underkuvades av ryskan och den krokiga vägen till skrivandet.
Hon flydde från Ungern 1956 med make och nyfött barn. Arbetade fem år på klockfabrik i Schweiz. Förtvivlat försökte hon erövra det franska språket. Hon talade, men kunde varken läsa eller skriva på sitt nya språk, därav titeln. Hon såg sig som en ungersk författare som skrev på franska. ”Fiendespråket”, kallar hon det. Att behärska franskan blev ”en livslång kamp” och ett sätt att ”döda mitt modersmål”.
När hon skrev den Den stora skrivboken blev hennes möda att göra sig förstådd en oväntad fördel: en personlig stil. Trilogin gjorde Kristof berömd och översattes till över trettio språk. Hon har inspirerat författare som Murakami och Knausgård.
Trilogin är något av det bästa jag läst. En mycket maskulin berättarvärld, tänker jag, inte så lite fördomsfullt. Våld, perverterat sex och hårt supande. Samt ett begär att författa som ingen tillåts kuva. Lite roat läser jag i Analfabeten att hon såg österrikaren Thomas Bernhard som viktigast. I en intervju jag hittar på nätet reagerar hon upprört över att hon kopplats ihop med Marguerite Duras. Alla hennes förebilder är män, hon har jämförts med Beckett och Kafka.
Agota Kristofs trilogi gavs ut på svenska i slutet av 80-talet. Den aktuella utgåvan är en nyöversättning med kärnfullt efterord av Naja Marie Aidt. Börja inte med det! Ge dig in i trilogin förutsättningslöst. Den är en snillrik hyllning till litteraturen. Hur läsande och skrivande – som upphöjts till berättarmagi – håller människan upprätt. Hur tomt och prövande livet än kan vara.