Halvhjärtade möten – halvhjärtad litteratur

Mest av allt vill jag ropa efter en mycket sträng redaktör

Jenny Högström

helskärm

Jag ska inte sticka under stol med att jag har höga förväntningar på Eli Levén. Debutromanen Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats fyllde ett tomrum i den svenska litteraturen. En gränsöverskridande och lidelsefull, queer och bildrik kärleksroman med ett språk som inte bara beskriver eller benämner utan i högsta grad gestaltar.

Tio år senare läser jag alltså den nya boken, Hur jag skulle vilja försvinna. Och jag väntar. Och väntar. Och väntar.

Berättarjaget heter Robin, och hans stora kärlek Felix är, förstår läsaren snart, död. ”Livet har rört mig och gått vidare”, skriver han. Deras relation och det antydda självmordet framträder efter hand,
i återblickar.

Men i romanens nu är Robin i New York. Han är 27 år gammal, han har sorg, han har shorts, och även pengar nog för att kunna dra omkring och ”uppleva världen genom kroppen”. Och det gör han. Att uppleva världen genom kroppen tycks framför allt synonymt med att uppleva den genom andras kroppar.

Det är nattliga möten i parker, på parkeringsplatser, i gathörn. Gaylivets möjligheter till anonym och kollektiv närhet och njutning verkar oändliga. Fittor glittrar, kukar sväller, rövar öppnar sig välkomnande. Begäret är överallt, också i vänskaperna.

”Mitt syfte med att vara i New York”, skriver Robin konstlöst, ”måste jag ändå säga är att bli en annan”. Detta delar han med de många queers och outsiders, gogodansare och poeter han möter som har flytt från sina hålor, sekter och familjer. I Robins fall läser jag det dock snarare som ett svar på romantitelns försvinnande än ett sökande efter identitet.

Här finns alltså också ett skrivande jag. Skrivandet behöver livet, och livet skrivandet, tycks vara devisen. Men hur mycket tillför de här dagboksaktiga, självreflexiva passagerna litterärt?

På ett sätt motsvarar den halvhjärtade och lite hafsiga estetiken de halvhjärtade mötena. Men helst vill jag ropa efter rödpenna och en mycket sträng redaktör.

För här finns en bra bok som väntar på att få träda fram. Och det gör den framför allt i andra delen. Där återvänder Robin till Berlin, och sorgebearbetningen går in i en fas som är mer språkligt suggestiv. Folk fortsätter att defilera förbi och de håriga rövarna är – stundtals – sublima.

Det dyker också upp fler avfällingar från religiösa sekter. Men när Robin plötsligt är troende tappar jag faktiskt tålamodet. Nog för att det heter gudomligt ingripande men det där kom från ingenstans. Är romanen slutligen bara en ackumulation av händelser?

Precis som Robin som vill bli medryckt och rörd av livet igen – vill jag som läsare gärna bli medryckt och rörd av litteraturen. Och om inte annat, så gärna övertygad.

Det lyckas inte Eli Levén med denna gång.