Nya medier har aldrig slagit ut gamla

Tre verk kastar nytt ljus på bokens historia – och den digitala läsningens

Claes Wahlin

helskärm

Farhågorna om den tryckta bokens nära förestående död har de senaste åren satt spår i utgivningen. Nina Burtons ”Gutenberggalaxens nova” från 2016 och Alexandra Borgs och Nina Ulmajas ”Strindbergs lilla röda – boken om boken och typerna” från 2019 är två exempel.

De har i år fått sällskap av Irene Vallejos ”Papyrus – om bokens födelse i den antika världen” och Joel Halldorfs ”Bokens folk – en civilisationshistoria från papyrus till pixlar”. Alla handlar de om den tryckta bokens historia – och rädslan för dess minskade betydelse. Till dessa kan läggas Lothar Müllers ”Vit magi – papperets epok”, som ger en rad sidobelysningar till ämnet bokhistoria.

Irene Vallejo är filolog och historiker med en rad böcker bakom sig. Desto mer förvånande att detta alster är en rörig, ordrik och många gånger anakronistisk sammanställning av hennes omfattande läsning. Hon hoppar i tiden, nämner endast ibland den antike författare eller auktoritet hon citerar och gör ständiga utflykter till sina barndomsminnen av läsning. Av någon anledning företar hon otaliga jämförelser mellan de antika verken och Hollywoodfilmer som använt sig av ämnen från det klassiska Grekland eller Rom.

Hennes obekymrade, för att inte säga naiva, förhållningssätt till antikens värld må ha en pedagogisk ambition, men resultatet är mer irriterande än upplysande. Det bästa man kan säga om Vallejo är att hon är entusiastisk, en egenskap som numera är, men inte alltid har varit, en dygd.

Joel Halldorfs ”Bokens folk” är bättre strukturerad. Han läser historien om boken från senantiken genom tre kategorier: format (material, bokens respektive sidans form), läsgenre (skumma eller närläsa) och medialt, alltså den litterära cirkulationen (samspelet mellan böcker, tidningar, brev etc).

Hans snabbspolning genom historien har sökt efter sådant som stöder hans teser. Det som avviker, och gärna komplicerar, förbises. Exempelvis skriver han att illuminationerna i medeltidens handskrifter ville få läsaren att nå Gud via skönheten, men glömmer att de också, kanske huvudsakligen, hade syftet att stärka läsarens minne: anmärkningsvärda illuminationer skulle se till att man kom ihåg textstället där de hade placerats.

Och när Halldorf skriver om författarnas usla ekonomiska villkor decennierna innan den första copyrightlagen (1710) glömmer han subskriptionssystemet, att en författare kunde sälja en prenumeration av den ännu inte färdigställda boken till hugade läsare. Annat som spelar roll är att för mycket läsning på 1600-talet ansågs hälsovådligt. Även de betydande ansträngningarna i akademier (Frankrike, Italien, England) att precisera språkbruket i facktexter – vilket hade betydelse för läspraktiken – är faktum som förtigs i Halldorfs historieskrivning.

Tesen att skumläsning genom historien vartefter tar större plats än närläsning är missvisande. Under medeltiden infördes en ny så kallad ordinatio, böckerna delades upp i allt mindre enheter – kapitel, sammanfattningar etc. – i stället för att som tidigare låta texten löpa i ett, utan blanka mellanrum eller marginaler. Men detta ledde inte, som Halldorf påstår, till att man började skumläsa. Som 1100-talsskolastikern Hugo av St. Victor skrev, innebar att läsa att strukturera, att dela upp (”Modus legendi in dividendo constat”).

Visserligen krävde därmed tillägnandet av texten inte samma slags ansträngning, men texter skulle fortfarande inmundigas, de skulle inpräntas i minnet och bli ett med läsarens kropp och själ. Till saken hör också att papperet började ersätta pergamentet. Pergament var dyrt, varje yta behövde användas. Papper var billigare, man fick bokstavligen råd att lämna blankutrymmen, inte minst för kommentarer.

Halldorf rusar vidare genom historien. Under 1600-talet ska alla böcker, pamfletter, dagstryck och annat ge ytterligare bränsle åt skumläsningen. Men att ”skumma” anno 1100, 1660 och 2023 är inte samma sak. Snarare läste man i varje tid olika texter på olika vis. En pamflett 1667 lästes annorlunda än John Lockes filosofiska skrifter, eller John Miltons ”Det förlorade paradiset”. Att googla i mobilen är alls inte samma sak som att söka upp textställen via innehållsförteckningen i Charles Darwins ”Om arternas uppkomst”.

Problemet stavas Marshall McLuhan. Hans en gång inflytelserika ”Gutenberggalaxen”, liksom hans elev Walter J. Ongs teorier om muntligt och skriftligt, har styrt Halldorf. McLuhans medieteori är en spekulativ historisk antropologi om hur den muntliga kulturens hörselsinne (som främjar socialitet genom högläsning), i och med tryckkonsten ersätts av synsinnet (som främjar distansering och brist på engagemang). Så enkelt är det inte.

Nya medier har aldrig slagit ut gamla. Boktryckarkonsten slog inte ut manuskriptkulturen, radion slog inte ut tidningar, filmen slog inte ut teatern, tv:n slog inte ut filmen och läsplattan har inte slagit ut den tryckta boken. Versaillesfördraget 1919 – läs och häpna – skrevs till exempel på pergament, ett mer hållbart material än papper. Vad som händer är att respektive mediums funktion justeras, varvid mediecirkulationen förskjuts.

Inte heller papperet har försvunnit i den digitala revolutionen, vilket Lothar Müller visar i sin fascinerande och lärorika ”Vit magi”. Denna detaljrika materialitetshistoria, glasklart översatt av Tommy Andersson, handlar inte bara om trycktekniker och papperssorter över tid. Framför allt visar Müller hur papperet har haft en rad olika funktioner och hur – efter Gutenberg – det otryckta förhöll sig till det tryckta.

Här kan vi ta del av hur papperskvarnarna några decennier före Gutenberg hade sin främsta inkomstkälla av framställandet – inte av skrivpapper för dignitärer, som man kan tänka sig, utan av spelkort. Kortspelandet runt om i Europa var omfattande. Eller om att handskrivna texter – brev, hemställande – under historien lämnade utrymme mellan hälsningsfras och texten beroende på vilket socialt avstånd som fanns mellan avsändare och mottagare. Papperets skrivyta reflekterade den sociala hierarkin.

Vallejos, Halldorfs och andra skildringar får av Müller en sidobelysning som ställer tryckare, boken och läsandet i djupare perspektiv. Bland mycket annat närläser Müller en rad romaner, av Cervantes, Lawrence Sterne, Balzac, Dickens, Joyce, William Gaddis och några till, där just papper av olika slag är både motiv och tematiseras på ett sätt som ruckar på våra föreställningar om böcker och läsning genom tiderna.

De frågor Müller avslutar med rör relationen mellan analogt och digitalt. De är lika intressanta för bokhistorikern som för digitala tillskyndare. Hur ser till exempel den digitala motsvarigheten till ett papper skrivet på båda sidor med anteckningar från olika tider ut? Eller är förhållandet mellan e-tidningar och e-böcker detsamma som det mellan tryckta tidningar och tryckta böcker? Som sagt, ett nytt medium ersätter inte ett gammalt.

Slutligen: om vi nu står inför ett kulturellt skifte, så finns det anledning att minnas Botho Strauss roman ”Kopistens misstag” (på svenska 2000). Han beklagar sig där över den alltmer dominerande bildkulturen, men reflektionen gäller lika mycket dagens diskussion kring det digitala:

”Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare.”

Den tanken må frustrera bokälskaren lika mycket som den digitala förespråkaren.