Kollektiv apati när minnen utplånas

Ogawas dystopi har blivit en modern klassiker

Joel Kellgren

På en ö utan namn har ”utplåningar” blivit en del av vardagen. Med utplåning menas att ting helt enkelt försvinner, både ur världen och ur människors minnen. Vad som utplånas kan tyckas godtyckligt – som smaragder och rosor, men är ofta saker som förknippas med minnet – som parfym och fotografier, eller med frihet – som fåglar och båtar. Men det finns fortfarande personer som minns, och dessa tvingas gå under jorden för att inte bli bortförda under så kallade ”minnesjakter” utförda av den hemliga polisen.

Yoko Ogawas ”De förlorade minnenas ö” utkom ursprungligen 1994 i Japan och har sedan dess kommit att bli något av en modern klassiker. Sedan romanen blev översatt till engelska 2019 har den även fått internationell spridning och finns nu tillgänglig på svenska i översättning från japanska av Vibeke Emond.

Det rör sig alltså om en dystopisk roman, en genre Ogawa behärskar väl. Resultatet är suggestivt, klaustrofobiskt, ibland snudd på övertydligt, och emellanåt absurt och roligt.

I centrum står ett namnlöst berättarjag, författare till yrket, vars mor var bland de första att försvinna under minnesjakterna. När det uppdagas att berättarjagets redaktör är en person som minns beslutar hon att gömma honom i sitt hem. Utöver denna yttre ramberättelse finns det även en inre, som utgörs av den roman berättarjaget med hjälp av redaktören arbetar på.

Formen med två berättelser som löper parallellt med varandra blir ett sätt att laborera med temat om konstens roll under en auktoritär regim. Skrivandet blir för romangestalterna ett desperat försök att upprätthålla såväl ett individuellt som ett samhälleligt minne, samtidigt som ett tillstånd av kollektiv amnesi breder ut sig. Eller,
desperat är kanske fel ord, för tingens försvinnande upplevs inte som en förlust eftersom även minnena av dem försvinner, och därmed också känslorna förknippade med tinget ifråga.

Det verkligt dystopiska består således inte i det tillstånd av förtryck som skildras utan i hur detta förtryck inte upplevs som ett hot av romankaraktärerna. Fram träder bilden av ett tillstånd av apati där bristen på gemensamma referensramar omöjliggör mellanmänsklig kommunikation och därmed också all form av kollektivt handlande.

Boken är tacksam när det kommer till att dra paralleller till vår tid och omvärld, vilket förmodligen förklarar att den fortsätter översättas och läsas världen över. Alltmer auktoritära staters alltmer sofistikerade övervakningsstrategier, den digitala tidsålderns filterbubblor och algoritmer, en skenande övervakningskapitalism – you name it. Temat med växt- och djurarter som från en dag till en annan upphör att existera bidrar med ytterligare en resonansbotten. På mig gör dock skildringen av kollektiv apati starkast intryck.