En historia om sprit och disciplinering
Mattias Svenssons kartläggning av svensk alkoholpolitik blir chockerande läsning
Uppdaterad 2020-11-30 | Publicerad 2020-11-22
Alla vet att svenskar har ett neurotiskt förhållande till spriten. Det är inte så konstigt. Alkohol är en sällsynt skadlig drog. Den utlöser misshandel, gräl, gråt, missförstånd.
Men farorna gäller ju i alla länder. Och ändå är laddningen extra explosiv i just Sverige. Varför denna fixering vid procenter, baksmällor och fylleanekdoter? I en ny bok upprepar Mattias Svensson ett nu rätt slitet svar. Det är den sällsynt stränga alkoholpolitiken, med ransoneringar och restriktioner som framkallat en sjuk alkoholkultur. Jag har hört det förut. Men aldrig så här övertygande.
Man behöver inte dela Svenssons nyliberala samhällssyn, eller ens hans glada alkoliberalism, för att läsa Så roligt ska vi inte ha det med uppspärrade ögon. Hans informativa uppgörelse med en 150 år lång alkoholpolitik påminner om Magnus Lintons banbrytande utskåpning av svensk narkotikapolitik i Knark.
Båda politikområdena har syftat till ett drogfritt samhälle. Båda har misslyckats. Skillnaden är att alkorestriktionerna nu monterats ned, utan några verkligt negativa följder. Tvärtom. Svensk dryckeskultur har blivit mindre neurotisk för varje avreglering.
Mindre sprit. Mer vin. Vem vill tillbaka till nykterhetsnämnder, ransoner och bisarra krogregler, eller till de årtionden (1923 –1955) när starköl bara kunde köpas på apotek, mot recept?
Bokens gravitationscentrum är berättelsen om hur Ivan Bratt med början efter första världskriget lyckades monopolisera hela alkoholbranschen, avprivatisera mängder av krogar – i synnerhet arbetarklassens – och införa ett detaljerat regelsystem på drickandets alla områden. Hela denna arkipelag kallades Brattsystemet. Skaparen Ivan Bratt framstår som en Baron Noir mitt i den nya demokratin: social ingenjör, liberal moralist och kreativ entreprenör på en och samma gång. Kontrollstyrelsen, systembolagen och Spritcentralen blev till sist hans egna ”stat i staten”.
De berömda motböckerna var inte bara ett verktyg för ransonering, utan också dokument för närgången övervakning. Alla alkoholinköp registrerades. Kvinnor och arbetare diskriminerades hårt. Den som ”misskötte sig” eller köpte ”fel”, till exempel en svetsare som föredrog dyr cognac i stället för billigt brännvin, riskerade bestraffningar. Andra myndigheter som sjukhus, läkare och polis rapporterade in iakttagelser. Spioner och angivare stod på lönelistorna. De rika hade egna gräddfiler.
Mattias Svenssons kartläggning av den här biopolitiska disciplineringen och övervakningen är helt i Michel Foucaults anda – om än ateoretisk och stilistiskt glanslös. Den borrar upp ett titthål in i ett gammalt system som nu känns chockerande.
Men jag tycker han saknar en känslomässig förståelse för alkoholmissbrukets helvete. Det hade gett skildringen ett ännu mörkare klangrum. Nykterhetsrörelsen drevs inte av illvilja, utan av vanligt folks nära erfarenheter. Socialisternas och väckelsefolkets hat mot spriten hade orsaker.
Och när Svensson avslutningsvis attackerar det moderna Systembolaget blir ståndpunkten ungefär lika provinsiell som 1970-talets alkoholrelaterade moralpaniker. Jag är ändå rädd att han får rätt. Systembolaget har ingen framtid om det fortsätter stoppa gårdsförsäljning på vingårdar, vägrar uppmuntra vinimport via vinklubbar och inte diversifierar butiksformerna med olika specialsortiment.
Varje gång jag kommer hem från en längre utlandsvistelse påminns jag hur Systembolaget på demokratiskt manér spridit vin- och ölkultur till alla folklager. Det är en väldig omsvängning. Och den skulle inte hindras av till exempel reklamförbud. Den alkopolitiska skuggstat och det delvis rättslösa förmynderi Svensson beskriver är historia.
Mattias Svensson är skribent på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras hans bok av Per Wirtén, författare och skribent i Expressen
