Ingen är bättre på att förklara felen med den ekonomiska politiken

Om alla lyssnade på Yanis Varoufakis skulle världen vara bättre

Kajsa Ekis Ekman

helskärm

Det är svårt att tänka sig någon annan samtida europeisk finansminister skriva den här boken. Av alla ministrar är finansministern i regel den mest högerinriktade och den minst folkliga. Från att ha varit en central figur i byggandet av den europeiska välfärdsstaten, har finansministern blivit en teknokrat. 

Yanis Varoufakis är något helt annat. Han är förmodligen den enda finansminister som inleder en bok med att förklara att nationalekonomerna har helt fel. De är ”trollkarlar och orakel” – inte vetenskapsmän. Den här boken, Till min dotter – en kort historik över världsekonomin skrevs på nio dagar, mitt under brinnande kris. Varoufakis skrev den för att han var ”lättad och förtjust över att inte behöva skriva om brexit, grexit, Trump, Greklands och Europas ekonomiska kris, att istället få tala med min dotter – åtminstone i tanken – om kapitalismen”.

Nu nämner Varoufakis inte ordet kapitalism annat än i denna mening. Han beslutar sig för att i stället tala om marknadssamhället, för att använda ett mindre betydelsemättat ord.

Och det sammanfattar kanske hans insatser både inom politiken och teorin. Han är oslagbar på att kritisera och förklara felen med dagens ekonomiska politik – särskilt inom penningpolitiken. Det som gjorde honom så stor under krisen var just att han hade förmågan att förklara för folket vad eurobonds, cds och statsobligationer var för något.

När jag kom till Grekland 2011 hade Varoufakis gått från att vara relativt okänd – det ryktades att han tidigare varit Papandreous talskrivare, något både Papandreou och Varoufakis förnekade – till att bli en av Europas mest eftersökta. På sin blogg förklarade han Eurogruppens senaste förslag så alla kunde hänga med.

Samma sak gör han i den här boken. Hur banker kom att göra pengar från ingenting, hur en skuld kan registreras som en tillgång, varför det var engelsmännen som koloniserade Australien och inte tvärtom (enligt honom jordägarnas militära svaghet, den starka centralmakten och ångmaskinen) och varför det finns rika och fattiga. Allt serveras som pedagogiska berättelser med liknelser hämtade från grekiska myter.

Varoufakis är som bäst i rollen som folklig lärare. Han vill verkligen förklara, och det utan skryt och elitism. 

Intressant blir det när han varnar för bitcoin, som enligt honom kan utlösa en gigantisk kris i stil med den stora depressionen. Bitcoin är nämligen till skillnad från andra valutor inte kopplad till någon statlig garanti. Det innebär också att det saknas mekanismer för att reglera den totala penningmängden i händelse av kris. Det fixerade antalet bitcoins gör att staten inte kan stimulera ekonomin eller ersätta uteblivna pengar. Drömmen om opolitiska pengar, skriver Varoufakis, är en farlig dröm.

Men Varoufakis är nu också en idealist, både i handling och skrift. Det visade sig när han som nyutnämnd finansminister skulle tampas med trojkan, och fortsatte leverera föreläsningar i stället för att sätta hårt mot hårt. Trojkan gav ju blanka fan i hans föreläsningar och sade bara att de ingångna avtalen gällde. Allt Varoufakis kunde säga var ”Men … men …” Han hade nämligen ingen plan B.

Efter att han misslyckats med att demokratisera EU for han runt i Storbritannien för att hindra brexit med argumentet att det gick att demokratisera EU. Samma idealism syns i den här boken. Det är liksom lite hej och hå över det hela. Utan ideologi, förklarar Varoufakis, hade makten varit chanslös.

Vänta här nu, tänker man: menar han verkligen detta? Arbetarna på fabriken i Kina och i gruvan i Sydafrika hålls alltså nere blott av – ideologi? Och inga alternativ till kapitalismen skissas upp, utan det gäller att inse hur pengar inte är allt, och att det finns andra värden, som att bada i havet.

Vilket förvisso stämmer. Om alla lyssnade på Varoufakis, skulle vi ha en bättre värld. Det gäller att vårda honom: Europas folkliga finansminister.