Flumskolan får kritik – men då var vi som bäst
Barbara Bergströms bok är ett svajigt försvar för friskolorna
Publicerad 2023-09-11
Vad ska man säga om den här chefspolicyn 2023: ”medarbetare som inte tror på den gemensamma riktningen och kulturen måste lyftas bort. De kan inte vara kvar i skolan. Jag har kallat dem ’toxic teachers’.”
Bakom uttalandet står Barbara Bergström, grundare av Internationella Engelska skolan (IES) och författare till boken ”Tough Love”. (Maken Hans står visserligen som medförfattare, men Barbara är både den som för ordet och den som hyllas, den som figurerar på över hälften av bokens alla foton.) Kontrasten mellan kärleksbudskapet – alltid le, vara positiv, kramas, hälsa – och denna sekteristiska, närmast diktatoriska policy är onekligen talande.
Boken kom ut för fem år sedan, men ges nu ut på nytt med ett nyskrivet efterord. Varför? Kanske är det ett försök att möta den kantring som ägt rum i friskoledebatten sedan dess. När knappast ens den sittande regeringen försvarar friskolereformen så behövs det moteld från branschen själv.
”Tough Love” är inte bara en känsloladdad berättelse om hur IES växte från ingenting till ett börsföretag i miljardklassen på bara 20 år. Den är också en ganska ingående kritik av det svenska skolsystemet, av den ”undermåliga” lärarutbildningen och den etablerade pedagogiska forskningen.
Bergström sluggar vilt mot ”den svenska flumskolan”, den som rådde på 1990-talet. Men var det inte i själva verket då svensk skola var som bäst? Kritiken träffar bättre när hon blir mer konkret. Som när hon tar sig an den nyliberala idé om elevinflytande som fått så starkt genomslag det senaste decenniet: det är eleverna, inte lärarna, som ska bestämma över undervisningen.
Med det synsättet blir något så basalt som ordningsregler (punktlighet, mobilförbud etc) också suspekt. ”För att eleverna ska få en reell möjlighet att påverka kan inte reglerna vara framtagna och beslutade av huvudmannen [skolan] i förväg” som det formuleras i en inspektion. Bergström förbinder denna lealöshet med en övertro på samtalet som lösning: ”bara man har seriösa samtal om värdegrunden, så löses alla konflikter”. Resultatet är ett system som konsekvent verkar värna mer om de som brukar våld än om deras offer.
Mycket av diskussionen handlar om just disciplin, och det är uppenbart att det är här IES attraktionskraft ligger: vad de erbjuder är inte ”värdegrund”, utan ordning, studiero, respekt för lärarna. Vilket nog låter ganska bra i de flestas öron. Samtidigt slår det mig att detta också är ett slags fattigdomsbevis, både för IES och den kommunala skolan. För borde inte detta vara självklarheter?
Hård kritik riktas också mot den ständigt växande inspektionsbyråkratin (Skolinspektionen har 500 anställda, uppger Bergström). Den slår ner på det som kan mätas, och resulterar i sådant som kan sättas i pärmar. Som givetvis har ringa betydelse för hur bra eller dålig en verksamhet faktiskt är.
Den här kritiken är intressant, med tanke på att det enda svaret från friskolesystemets förespråkare när fel, fusk och orättvisor uppdagats, alltid är just skärpta granskningar. Skolministerns utspel i somras är bara det senaste exemplet – temat har återkommit gång på gång så länge friskolesystemet har funnits.
Uppenbarligen är detta ett av marknadsskolans grundproblem. När något som bekostas helt och hållet av skattemedel öppnas för privat konkurrens och vinstuttag så krävs granskning, som hela tiden måste skärpas och utvidgas (ja, även Bergström vill se en skärpning av tillståndsgivandet), i takt med att företagen hittar nya kryphål. På det viset formar sig Bergströms resonemang oavsiktligt till ett starkt argument mot det system hon försvarar.
Samma effekt har skildringen av en mängd andra svårigheter IES brottats med. Som krånglet med att hitta lämpliga fastigheter. Eller risken för interna maktkamper. Affärskompanjoner som visar sig vara ohederliga och därför måste köpas ut. (En av dem, skriver Bergström, ”fyllde själv i vad som skulle vara elevernas omdömen om skolan [som han startade efter utköpet ur IES], som förstås blev lysande”.)
Eftersom IES, enligt Bergströms egen beskrivning, haft ”turen” att få in rättskaffens och rutinerade personer på rätt poster när allt varit på väg att gå åt pipan så blir alla dessa övervunna problem en del av framgångssagan. Men kruxet är ju att det ändå synliggör motsatsen: alla skolföretag som inte lyckas reda ut härvorna och kicka ut fifflarna. Är det inte exakt den sortens problem detta system genererar?
Bergström, entreprenör ut i fingerspetsarna, verkar helt främmande för det perspektivet. Hennes syn på samhället ligger ganska nära Margaret Thatcher (andra föredömen: Dalai Lama och Rudolph Giuliani), som hyllas för sina ”heroiska försök att bryta ny mark för individuell frihet”. Skolinspektionens interventioner betraktar hon som ”attacker” eller ”angrepp” mot det som ”jag byggt, sten för sten”. Och det är kanske begripligt, men det är talande att hon glömmer några andra som var med i det där bygget: skattebetalarna. Bergström har förvaltat våra pengar och vårt förtroende, och jo, hon har nog gjort ett bra jobb. Men vi står alla för kalaset.
Bergström anklagar Socialdemokraterna för en ”avgrundsdjup brist på förståelse för seriöst företagande”. Man kan vända på den anklagelsen: Bergström står för en avgrundsdjup brist på förståelse för seriöst samhällsbyggande. Frågan är både vilken av anklagelserna som är mest rättvis, och vilken av bristerna som är mest relevant i sammanhanget.