Hade verkligen Putins krig kunnat undvikas?

”Illusionen om den amerikanska freden” är vältajmad men enögd

Petter Larsson

helskärm

Hade utgivningen av fredsforskaren Frida Strannes och statsvetaren Trita Parsis bok ”Illusionen om den amerikanska freden” inte ackompanjerats av ryskt artilleri över Ukraina skulle den bara varit ännu en i raden av kritiska granskningar av amerikansk imperialism.

Nu blir den en brännande påminnelse om att det är en krigisk supermakt som Sverige går i formell allians med. När jag skriver detta rullar Aurora över Skåne.

Den ”amerikanska fred” som Västeuropa åtnjutit i 70 år har ju varit en tid av eviga interventioner, statskupper, lönnmord, bombningar och ockupationer i andra delar av världen: Vietnam, Nicaragua, Chile, Indonesien, Iran. Och i vår tid: den katastrofala invasionen av Irak som satte halva arabvärlden i brand, och den långa ockupationen av Afghanistan, nesligt avslutad med att talibanernas skräckvälde återupprättats.

Lika sant som att USA:s ekonomiska stöd och vapenleveranser till Ukraina i dag är helt avgörande – och nödvändiga – för att hålla tillbaka den ryska aggressionen, lika sant är att de amerikanska krigen skördat miljoner offer, för det mesta utan tillstymmelse till den spridning av frihet och demokrati som ofta angetts som krigsmotiv.

Författarna räknar till 130 militära interventioner under kalla kriget. Men mer dramatiskt: lika många under perioden 1990–2018. Det sker alltså en upptrappning då hotet från kommunismen är undanröjt.

Stranne och Parsi trampar vidare i hjulspår uppkörda av intellektuella som Tariq Ali, Noam Chomsky, John Pilger och inte minst statsvetaren Chalmers Johnson, vars Blowback-trilogi refereras återkommande. Och som många av sina föregångare hamnar de i samma problem: ensidigheten.

I förordet svär de sig fria från kritiken genom att påpeka att krav på en bredare analys sällan ställs på den som studerar västvärldens fiender. Det är sant. Men att vi nu läser oändliga analyser av det ryska anfallskriget mot Ukraina, som bortser från sådant som Nato-expansionen eller bombningarna av Serbien som faktorer för att förstå det ryska agerandet och som i dummaste fall sprider berättelsen om en diktator som blivit galen, innebär ju inte att man omvänt bör fixera sig vid USA. Två fel gör inte ett rätt. Internationella relationer blir alltid obegripliga om strålkastarljuset bara riktas mot en aktör.

Mycket i boken går tillbaka på det vägval Washington ställdes inför när Sovjet upplöstes. Det hade – kanske – kunnat bli en tid av samförstånd och nedrustning, men hökarna i Washington segrade.

Arkitekterna bakom 30 års strävan efter global dominans hittar Stranne och Parsi i det militärindustriella komplex, som Eisenhower varnade för redan 1961. Dess grepp om staten är i dag starkt, menar de. Fyra av de senaste fem amerikanska försvarsministrarna har hämtats från de stora vapenföretagen, och i dag utgörs omkring hälften av de amerikanska styrkorna runt om i världen av legosoldater från privata så kallade säkerhetsföretag.

Hökarna drev igenom idén att den militära övermakten skulle användas för att trumfa igenom USA:s vilja överallt och att internationell rätt inte fick stå i vägen för detta högre syfte. ”Unilateral militär machismo” som den amerikanske världssystemteoretikern Immanuel Wallerstein kallat hållningen.

Supermaktens återkommande åsidosättande av folkrätten har, menar författarna, givit carte blanche för andra att bete sig på samma vis, inte minst under kriget mot terrorismen, då Washington tog sig rätten att angripa misstänkta terrorister var som helst i världen. Det stämmer nog i princip, men de två exempel de nämner är inte de bäst valda. Rysslands krig mot Tjetjenien inleddes redan 1999 och Kinas förtryck av uigurerna sker ju i skydd av just den folkrättens statssuveränitet som USA bröt mot.

Jag är heller inte övertygad om att idéerna om amerikansk exceptionalism – tron att det är USA:s öde att lägga under sig allt mer av världen och ett populärt tema i denna typ av skildringar – är så viktiga som de vill göra gällande. Det har alltid låtit mest som något man tutar i skolbarnen, snarare än en verklig drivkraft för krig.

I stället hade jag önskat att de utvecklat två andra teman. De nämner som en självklarhet att amerikansk militär använts för att tvinga andra stater att anpassa sig till amerikanska företags önskemål, ett slags kanonbåtsdiplomati, där man växlat militär makt mot ekonomisk. Det hade vunnit på att förklaras mer. Är globaliseringen i själva verket en amerikanisering på bajonettspetsen?

Jag saknar också en kritisk blick på alternativen till amerikansk dominans. De ser, välgörande realistiskt, framför sig hur en multipolär värld tar form, där konkurrerande maktblock balanserar varandra och de hoppas att USA accepterar sin roll som en stormakt bland andra och ger upp ambitionen om global överhöghet.

Man ska inte inbilla sig att det vore någon Edens lustgård precis. Tidigare maktbalanssystem i europeisk historia tyder inte direkt på någon evig fred. Och kalla krigets modell, där supermakterna just balanserade varandra, var inte bara en ständig väntan på atomvintern, utan förlade också konfrontationerna till det globala Syd.

Men den mest brännande frågan är förstås: vilken frihet finns att välja sin egen utvecklingsväg för de svagare stater som hamnar inom den ena eller andra stormaktens intressesfär?

Den besvaras just nu på brutalast möjliga vis i Ukraina.

Stranne och Parsi menar att kriget hade kunnat undvikas om Nato bestämt stängt dörren för ukrainskt medlemskap och landet fogat sig i att vara en buffertzon. De antyder också att ett framtida fredsavtal kan gå i linje med detta. Det är ingen orealistisk tanke, eftersom en sådan diplomatisk lösning skulle tillgodose Moskvas upplevda säkerhetsintressen. Men det skulle ske till priset av ukrainskt självbestämmande. Så grym är ofta realpolitiken: den fred de svaga kan få är sällan den fred de vill ha.