En tjurskallig man av svensk lantras
Axel Lindéns prosa är stram och vacker
Publicerad 2022-12-19
När klimatfrågan krämades upp till apokalyptisk nivå kunde vilken idiot som helst räkna ut att vinnarna skulle bli kärnkraftsindustrin och Svenska kyrkan, två bedagade maktsfärer i desperat behov av lite medflyt; en som kan stampa fram ström till miljontals teslor och hipstercyklar, och en som kan skänka hållbart floskelhopp till dessa fordons ägare. El är svaret och Gud är grön. Amen.
Kvar i grådasket står de ärrade aktivisterna från förr, nu något snopna, alltså inte klimatkändisarna som ändå gjorde fina karriärer, utan de som trodde att larmen skulle leda till revolution, i alla fall till ett bättre samhälle, åtminstone färre fästingar. Vad som helst, bara inte detta. Kärnkraft och snömos från utbrända biskopar. Själv är jag numera så trött på alltihop, inklusive de satans koalabjörnarna, att det enda som livar upp är läsning av Axel Lindén.
Den mannen är inte riktigt klok, men han vet om det, och han kan skriva. En fruktbar kombination. Hans nya bok Hästen har dessutom en träffsäker titel, för den handlar just om en häst, ett ungt sto han skaffar och skolar in som arbetskamrat i skogen på det östgötska bondlandet. Som vanligt är Lindéns litterära universum ganska begränsat, men där är han hemma. Det räcker långt.
Författaren lever i en sorts inre exil. Efter många år vid universitetet fick han spader och tog över släktgården för att undkomma ”dödsmaskinen”, varmed avses ungefär allt som har med industrisamhället att göra. Den akuta paniken över all världens ekologiska elände har visserligen mattats med åren, för man vänjer sig, men han tycker ännu väldigt illa om större, upprätta järnkonstruktioner: byggkranar, vindkraftverk, kraftledningsstolpar.
De senare är av betydelse här eftersom bokens drama är en genomgående konflikt runt en sjuhelvetes kraftledning som staten vill dra genom berättarens ärvda skog. Hur det hela slutar ska inte avslöjas här, men så mycket kan sägas, att Hästen kokar ner till en tänkvärd meditation över omständigheternas diktatur, där allt man gör är meningslöst. Eller fel. Kan man bli lycklig ändå?
Vidden av detta dilemma framgår av en scen från en såg i trakten. ”Att skära ut en bräda med raka kanter och plana ytor ur ett knotigt träd är visserligen ett övergrepp på naturen och ett centralt moment i civilisationens självdestruktivitet, men det är också ett nära förhållande till naturen.” Vilket påminner om en passage i Ernest Callenbachs roman Ekotopia (1980), om ett idealsamhälle där skogsbruk är tillåtet först sedan huggaren omfamnat stammen och stönat ”Broder träd”.
Vi har trots allt att göra med en sturig man av svensk lantras, depressiv och ensam
Nå, det var ett pekoral, och i den gropen faller inte Lindén, som visste han att goda böcker görs av uppriktighet och endast sällan skrivs av missionärer. Någon förebild vill han inte vara och att göra moraliskt rätt jämför han med att vara full. Skönt i stunden men inte på riktigt, och sedan somnar man. Han förnekar inte heller en fascistoid fantasi om en gallring av människor när den industriella världen går under. ”Det är bara de som har den rätta styrkan som kommer att klara sig.” Och så en typisk avrundning: ”Jag är inte helt säker på att jag är en av dem.”
Fältbiologer och fågelskådare, som känns igen på de dyra kläderna, ger han inte mycket för och när korparna trakasserar lammen i fårhagen skjuter han skallen av dem med salongsgeväret. Bara sådär. Följaktligen kväver jag en impuls att skriva något om att kraftledningsgator är bra biotoper för fjärilar och annat som de trosvissa brukar kalla livsnödvändiga kuggar i skapelsens maskineri, vilket i och för sig inte är sant, men ändå.
Skiter väl han i. Det här handlar om något annat. Frihet kanske, eller kontroll, säkert leda. Vi har trots allt att göra med en sturig man av svensk lantras, depressiv och ensam, delvis för att barnen börjar bli stora och frun har ett riktigt jobb i civilisationen. Hon är i alla fall kvar, vilket är stort. I förra boken Tillstånd ingick även ett par yngre afghaner i hushållet. Vart de tog vägen vill vi inte veta, men hela grejen var säkert meningslös den också.
Jag delar inte Lindéns pessimism om tillståndet i världen, men eftersom jag har lika svårt för missionärer som han har för stora saker av stål (betong ska vi bara inte tala om) är jag svag för det han skriver. Boken lever även av stilen, som är stram och vacker och inpyrd av en knappt märkbar komik. Utbildningen till bondpojk säger en del om den saken. ”Jag kan inte minnas att pappa undervisade mig. Han bara pekade förstrött på startknappen till olika livsfarliga maskiner.”
Fadern föraktade givetvis hela idén att ersätta traktorn med en häst, så det där får han lära sig själv. Inte lätt, men trägen vinner. Läsaren får följa projektet från början, via misslyckanden och framsteg till en arbetsgemenskap som slutligen skänker en vag känsla av mening, vilket sannerligen är en sällsynt planta på den markplätt Axel Lindén så lyckosamt röjt i det litterära landskapet.
”Jag pekar på stockarna. Det är trevligt att ha nån att prata med. Och en häst är trots allt inte lika främmande som en älg eller svan. Den här står ju kvar.”
Axel Lindén medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Fredrik Sjöberg, kritiker i Svenska Dagbladet