Är klansamhället ett hot mot staten?
Sinziana Ravini känner obehag av att läsa ”Klanen”
Uppdaterad 2018-11-05 | Publicerad 2018-11-04
Vad har cosa nostra, romanifolk, renässansens florentinska familjer, hederskulturer i Mellanöstern och afrikanska stammar gemensamt? En ”en för alla, alla för en”-mentalitet som föredrar att lösa konflikter ”inom familjen”. I alla fall om man ska tro Per Brinkemo och Johan Lundberg som i höst kommit ut med boken Klanen, en antologi om relationen mellan individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige.
De flesta texterna kretsar kring frågan: Är klansamhället ett hot mot staten och individers lika rättighet inför lagen? Ja, för klansamhället utgörs av invandrare eller asylsökande, som inte har några erfarenheter från sina hemländer av en sekulär, liberal och demokratisk rättsstat. Författarna skriver i en typisk vi-mot-dem-manér: ”Vi har kulturchauvinistiskt antagit att andra människor i detta avseende inte skiljer sig nämnvärt från oss”.
Det är med ett stort obehag jag tar mig igenom boken. Frågan huruvida klanen är kompatibel med ett demokratiskt rättsväsen har ju alltid ställts i rasifierande syften, som ser ”främmande kulturer” som mer traditionsbundna eller rättslösa än den svenska. Och när författarna försöker besvara frågan gör de alltid den klassiska tudelningen mellan moderna, anpassningsbara kulturer och monolitiska kulturer som lever som de alltid gjort. De sistnämnda hamnar oftast längst ner i hierarkin.
Men är det inte den svenska kulturen som borde ligga där, om man nu ska följa författarnas implicita värdeskala fullt ut? En skala som betraktar den svenska kulturen som en kultur som förändrats väldigt lite över tid och rum? Jo. Och det är just denna paradox, som gör att bokens egentliga fråga – vad är det som gör att vissa föredrar klanen framför staten? – aldrig riktigt besvaras på ett tillfredställande sätt.
De flesta författarna använder sig dessutom av ett essentialistiskt kulturbegrepp, som förbinder seder med folkslag, vanor med kött och blod. Ibland tycks de medvetna om denna rasistiska ihopläsning, ibland inte. En liten begreppsutredning, (som inte driver med post-koloniala teorier, vilket Timbroförfattare alltid gjort) hade verkligen varit på sin plats. Uppdelningen mellan stat och klan är dessutom ytterst mossig med tanke på vår tids nya vurm för populistiska, men sinsemellan diametralt skildra rörelser som alt-right, black-block, anonymous eller metoo som älskar att ta lagen i egna händer. Vad har klanen eller staten att sätta upp mot dessa globalt verkande krafter? Ingenting.
Många forskningsrön visar att självmordsfrekvensen är mycket högre i moderna samhällen än i icke-moderna. Människan är designad för att klara sig bäst i grupper som inte sträcker sig mer än till 40–50 människor. Om staten uppfanns för att frigöra människan från kollektivet, har denna frihet också inneburit en hög grad av alienation.
En balanserad läsning av klanens positiva, respektive negativa egenskaper för det ”öppna samhället” kan man finna här och var i boken, inte minst i Dennis Avorins essä om romanifolkets oerhört starka samhörighetskänsla, avsaknad av central makt, matriarkala strukturer och självregleringsmekanismer.
Men dessa perspektiv är alltför sporadiska i boken, och de appropieras alltför snabbt av en genomgående röst som säger att klanen är ett hot mot rättssäkerheten.
Det är bara att konstatera. Timbro har gett ut ytterligare en kulturrasistisk bok som kommer tjäna nationalistiska och främlingsfientliga krafter.