Detaljskarpa dikter borrar i medvetandet
Nina Burton diktar spaljéer för tankarna
Uppdaterad 2022-08-29 | Publicerad 2022-08-28
Nina Burtons diktsamling Variationer på imperfekt låter sig läsas som en pendang till essäsamlingen Livets tunna väggar från 2020. Där utgjordes ramen av ett sommarhus, och ämnet infann sig så att säga naturligt. Myrorna fanns ju redan där i husknuten, och en ekorre skrotade omkring på taket.
Nu tittar också minnena fram ur lockpanelen, som det tycks. Bokens inledning formar sig till en berättelse om jagets inträde i varats flätverk av tid, ljus och språk. Här finns bland annat en fin lyrisk dubbelexponering, dikten ”Skrivet i ljus”, där fotografiets anhopningar av svartnat silver får sin motsvarighet i de vinddrivna sandkornen på en strand.
I en annan dikt, ”Porträttet”, avbildar diktjaget en yngre upplaga av sig självt, med en gatumålare som ombud, av den där sorten som åtminstone förr brukade fylkas utanför turistmagneter som Skansen eller Gröna Lund:
”Tolv kilo ben, grundämnen / som kol, svavel, bly och silver, // sextiofyra procent vatten / och en promilles hästkrafter / i hjärtats styrka // Allt hölls samman / av den undrande blicken / där i bilden”.
Liksom i essäboken uppehåller sig Burton gärna vid medvetandets gåta, och som jag förstår det också vid en föreställning om att medvetandet i någon mening redan finns därute när vi föds, för allt levande att ta del av, efter form och förmåga.
Det är i alla fall så jag väljer att läsa dikten ”Det” på sidan 40, ett av bokens bästa nummer:
”I varandra-landet, där inget ryms / utan allt annat, och samma rörelser / som värmt oss // suddar i konturen – där såg någonting / blint livet genom oss // Det regnade, det snöade, det smälte, / det var vackert eller fult och / det var underligt // Det fick oss att längta, förenas och dö, / för det var större än vi. Det talade inte / men lät oss tala // och det var en gång, det som var vi”.
Kalla ”det” Gud, Demiurgen, naturen eller vad du vill. Freudianer torde associera diktens titel till Det:et, das Es, det mullvadsaktiga driftslivet.
Själv drar jag mig till minnes min gamla universitetslärare i svenska och hans utläggningar kring Noam Chomskys generativa grammatik. Eller åtminstone hur han vid något tillfälle skisserade upp amerikanens vision av människans förmodligen medfödda och universella språkanlag på whiteboarden, så att det hela kom att likna ett stort träd: ”Det talade inte / men lät oss tala”.
Så där kan man hålla på, och det är också det som är det fina med Nina Burtons 40 lågmälda men detaljskarpa variationer på förflutenhetens tempus. Dikterna lockar till omläsning och fungerar närmast som en sorts spaljéer för tankarna att ringla i och kring. Jordmånen kan beskriva som aspenströmsk men berikad med naturvetenskap och spetsad med en klädsam gnosticistisk gnista, om än framsprungen ur en prosaisk gaständare:
”I kylskåpet med vår mangold / vibrerade en ton // och medan tebladen i kannan / sakta drog svarade något / i oss, // släkt med gnistan, det sjudande / vattnet och de mörka / bladen”.
Svensklärarvänner av ordning lär påpeka att man numera säger preteritum och inte imperfekt, men inte har de något för det. Den äldre benämningen spökar ännu, åtminstone i mig, ”som i ett svarslöst samtal / med det som var, och varar”.