Till verket mot Verket
Petter Larsson läser om en aktivistisk kamp för asyl
Publicerad 2019-04-01
I oktober 2015 får den asylsökande unge irakiern Abed besked från Migrationsverket i Boden om att de ska ta behandla hans ansökan och att han har rätt till en advokat.
”Varför upprepas detta hela tiden? Alla handlingar finns ju. Det enda som saknas är ett svar”, kommenterar den frustrerade författaren Tomas Bresky i Boken om Abed. Om jag räknar rätt har Abed vid det tillfället åtminstone tre gånger fått avslag. Så visst har han fått svar. Bara inte det svar som Bresky vill se.
Detta lilla avsnitt säger en del om boken som helhet.
Den handlar om hur Bresky under nio år stångar pannan blodig mot myndigheterna för att hans skyddsling ska få stanna i Sverige. Abed har ju ”motsvarat alla krav man kan ställa på en flykting. Skött sig exemplariskt och sedan flera år arbetat och betalat skatt och bidragit till vårt välstånd”, skriver han.
Dessutom får vi veta att Abed är en reko kille som till skillnad, tydligen, från många andra flyktingar talar sanning, klarar skolan fint och gillar fotboll.
Jag känner igen anpassningsargumentet från andra pläderingar för enskilda flyktingar, och för en aktivist är det förstås legitimt att använda alla upptänkliga skäl huller om buller. Desperationen har ingen lag.
Det är bara inte direkt någon stringent argumentation. Det enda krav som kan ställas på en flykting är ju att hen ska vara i behov av skydd. Det lyckas Abed, rätt eller fel, boken igenom inte övertyga myndigheterna om att han är.
Det är i grunden ett bra system, om ni frågar mig: Asylrätten finns för alla, inte bara för de skötsamma. Vill man ställa vissa i vipkö kan man plädera för det. Men det gör inte Bresky. Samma visa upprepas när det gäller frågan om arbetstillstånd.
”Kan ett ärende vara enklare än Abeds? Välanpassad i det svenska samhället, talar språket, har bostad och klara papper från arbetsgivaren med löfte om fast anställning … ?” utbrister Bresky. Han kontrasterar Abeds problem med hur snabbt tusentals personer från Indien och Thailand, för att inte tala om elit-idrottare, kan få arbetstillstånd. De som inte ens har skyddsbehov!
Ja, jo. Men till skillnad från indierna och de andra, så söker ju inte Abed från hemlandet. En sådan regel kan man vara emot, men man kan knappast gnälla på att den efterlevs.
En enda gång frågar sig Bresky varför just Abed ska få asyl.
”Jag måste ställa frågan och jag måste besvara den. Så klart att det handlar om att jag lärt känna honom. Men det här är minerad mark. Hur ska en rättvis sortering av människor gå till?” Punkt.
Det är typiskt. Så snart tanken att lämna den rena partsinlagan dyker upp i huvudet så kvävs den.
”Är jag orättvis i min kritik mot Migrationsverkets handläggare och beslutsfattare?”
Det är egentligen en jättebra fråga, eftersom det är oklart om det är lagstiftningen eller tillämpningen eller både och Bresky stormar mot. Men något svar får vi inte.
Det är fallet Abed detta handlar om, och det betyder Tomas Bresky, eftersom Abed själv kommer i skymundan för sin talesman. På livlös bruksprosa beskriver Bresky hur han fixar jobb och bostad åt grabben, skriver ansökningar, talar med advokater, kommunalråd och riksdagsledamöter, och sitter i oändliga samtal med handläggare.
Han använder sin roll som journalist för att tvinga Migrationsverkets höjdare att svara. I hemlighet och mot reglerna tar han Abed till Oslo för att söka arbetstillstånd i Sverige och år efter år förhalar de utvisningen genom nya inlagor.
På vägen lyckas han skildra hur oerhört komplext systemet är. De får olika besked, handlingar kommer bort, väntetiderna är långa och vid något tillfälle räknar Bresky till 17 olika handläggare som hanterat fallet. ”Ibland är det som att jag sitter fast i en karusell som jag inte tar mig ur”, som Abed själv säger.
Naturligtvis begås det massor av fel i detta system. Det visar Migrationsverkets egna utvärderingar. Besluten kan vara obegripliga, skyddsklassningen fel, tolkningarna under all kritik och i slutändan får med största säkerhet några stanna som enligt reglerna borde utvisas, medan andra utvisas som borde få stanna.
Det är viktigt att veta detta i en tid då politikerna kräver ordning och reda och där ja ska vara ja och nej ska vara nej: asylprocessen är ett gungfly och migrationsbyråkratin är helvetets förgård.
Jag vågar inte tänka på alla dem som inte har en kämpande Vergilius som Tomas Bresky vid sin sida.