Ett kaninhål till ett parallellt universum
Gunnhild Øyehaugs ”Presens Maskin” balanserar stilfullt
Publicerad 2021-01-03
I de morrhårsdarrande sekunderna innan vi öppnar kuvertet från dermatologen med resultatet av biopsin av födelsemärket i armhålan är den ålderstypisk hudförändring i den bästa av världar, malignt melanom i den värsta.
Ja, Schrödingers katt är död i en värld, lever och pinkar i trapphuset i en annan, och det är därför tanken att det som försvinner med varje beslut vi fattar, varje val vi träffar, finns kvar som livs levande realitet likt fossil i fantasins bärnsten, stormögat i allt berättande.
Som i drömmen organiserar vi i litteraturen och religionerna och myterna tiden i rummet, vi ger med Shakespeare en hemvist och ett namn till ”airy nothing”.
Så är föreställningen att parallella världar uppstår och förgrenas i varje ögonblick det samtidigt vidöppna och av förlust hjärtskärande utgångsvillkoret för den norska berättarkonstnären Gunnhild Øyehaugs roman Presens Maskin, som nu föreligger i smidig svensk språkdräkt av Marie Lundquist.
Förklaringen till den aparta titeln är en felläsning när den ena av bokens huvudpersoner, Laura, ser en sopbil utanför fönstret och läser Presens Maskin på sidan, men det står egentligen Precis Maskin.
Felläsningen återspeglar den hennes mor Anna gör 1998, tjugoett år före berättelsens nu, när hon sitter i det trevliga radhuset i den trevliga stadsdelen Møhlenpris i den ack så trevliga staden Bergen och läser Tua Forsströms diktsamling Efter att ha tillbringat en natt bland hästar.
När Anna tittar ut genom dörren till trädgården kastar hennes hjärna om två bokstäver, med den ödesdigra följden att hon läser ”tärdgård” i stället för ”trädgård”.
Det är så ett kaninhål till ett annat, parallellt universum öppnar sig och slukar Laura, ur värld och minne.
I romanens nutid lever de ovetande om varandras existens på olika håll i Bergen, och deras vardagsliv skildras växelvis i vartannat kapitel.
Anna, som har fått två barn efter Lauras försvinnande, är framgångsrik författare som skriver under pseudonymen Hedda Solhaug efter två Ibsen-karaktärer.
Medan åndslivets flitiga myror i medier tävlar om att avslöja vem det norska svaret på Elena Ferrante är, smider Anna planer på en roman om språket, en idé som hennes man menar är helt otidsenlig. Nuförtiden vill folk läsa om vad du åt till frukost och vilka du låg med på 90-talet. I en fantastisk scen som utspelas under ”Earth Hour” när allt är nedsläckt ser Anna barnen sitta i det blå skenet från sina mobiler. Där samlas de vid den digitala lägerelden, där de episka berättelserna lyser upp det tidlösa mörkret.
Laura lever med Karl Peter, en rockmusiker med ikonisk status, och är höggravid. Där, på tröskeln till resten av livet, är de nästintill raderade minnesbilderna av den andra världen, en skorrning, en flackande skugga av obehag.
Så är det då detta med irritationer.
Den ena utgörs av Saties Vexations, vars två rader partitur ska upprepas 840 gånger på rad i en stafett där Anna och Laura deltar i varsin värld.
Den andra, lika avsiktliga som retfulla avvikelsen från regelverket, är att Lauras far Bård, en knarrig men ömsint man, lever och har hälsan i båda världarna.
Detta flagranta brott mot romanens premiss är til syvende og sidst precis det som gör den konsekvent i gestaltningen av den lockande, men omöjliga, möjligheten av att modern och dottern ska återförenas.
Till sist är min enda invändning att Øyehaug stup i kvarten påminner läsaren om att detta är påhitt, fiktion, och som allvetande berättare ställer sig mellan storyn och läsaren med upplysningar typ ”det här är ögonblicket när romanen blir en roman om två kvinnor som lever i parallella universum”.
De där insticken känns mer än en aning koketta, men vad gör det när sorgen över förlust och glädje inför miraklet att finnas till är så virtuost balanserade?