Kärleken som överlever allt
Publicerad 2016-02-09
Magnus Ringgren om en vacker inbjudan till ett författarskap
Jag vet inte riktigt vad det beror på – kanske det lågintensiva men ständigt pågående drevet mot Svenska Akademien. Ledamoten, poeten och litteraturprofessorn Kjell Espmark får i vilket fall som helst inte alltid den uppmärksamhet han förtjänar. Romanförfattaren Espmark hade däremot visst genomslag, mest för att de sju böckerna i hans svit Glömskans tid kunde kokas ner till uppseendeväckande rubriker – en av dem tycktes ju handla om Olof Palme.
Samma motiv som i romanerna finns i poesin ända sedan 50-talet, men det har inte så många lagt märke till. Trilogin Det obevekliga paradiset från 70-talets början är fortfarande sträng och angelägen läsning med udd också mot en långt senare samtid. Men Kjell Espmarks nya bok har ett helt annat ärende.
Han har rätt i förordet till sin urvalsbok Dikter om kärlek. Det är inte erotisk poesi man förbinder med hans litterära persona. Han har varit den skarpe samhällsgranskaren och maktkritikern, en ifrågasättare också av de personliga sanningarna. Det visar sig att den erotiska tråd han följer genom sitt författarskap ger en god bild av hans språk och poetiska teknik.
Den som inte läst honom förut får i den här boken en vacker inbjudan till mer än dussinet högklassiga diktböcker genom åren.
Han skriver ofta rolldikter kring människor som är på väg ut ur sina liv och ansikten men ändå envist hänger kvar vid existerandet – jag kommer att tänka på Helene Schjerfbecks självporträtt. De älskande klamrar sig fast vid varandra ännu när de är på väg att uppslukas av glömskan.
Här använder Espmark gärna den fragmentens estetik som han finslipat till mästerskap och som tycks passa till alla hans teman. Sorgen över försvinnandet står i spänn mot ögonblickets lust. ”Ensamheten är ett världsspråk”, men den minsta flaga av kärlek kan uppfylla hela universum.
Den formella skickligheten blir kanske mindre iögonfallande med åren, men pregnansen och känslostyrkan består. Förbindelser mellan den unge och den åldrade poeten blir synliga.
Svartsjukan kan precis som kärleken överleva in i evigheten. Som när en änka i en tidig dikt försöker utplåna makens alla älskarinnor genom att gräva ner deras brev i trädgårdslandet. En perfekt novell på ett fåtal diktrader!
Svartsjukan kommer igen, svårtydd men mäktig, som inledning till en av de senaste dikterna. Ett par bränner skräp i trädgården, och gnistorna sprider elden upp i de blommande fruktträden. De älskar på den fuktiga marken, och där blir deras dotter till.
Som vådeld i blommande fruktträd. Sådan är kärleken hos Kjell Espmark. Farlig är den. När som helst kan den utplåna oss. Men minsta sotpartikel från den elden kan överleva jordens undergång.