100 000 kr/år – så lite tjänar författarna

Antologin ”Nu hvor jeg er blevet kreditværdig” vågar tala om skrivandet och stålarna

Donia Saleh

helskärm

Under ett seminarium i Litterär gestaltning på Akademin Valand frågade min klasskamrat, poeten Merima Dizdarević våra mentorer: Kan inte ni, som livs levande, verksamma poeter, berätta hur ni tjänar era pengar? Klassrummet kunde härbärgera många tryckta stämningar, men frågan skapade ett brott i rummet. Mentorerna tillika poeterna vred och vände på sig. Resten av oss satt med stora ögon, väntande på konkreta svar som uteblev.

Författarskolan i Köpenhamn (motsvarighet till Litterär gestaltning och Biskops Arnö) anordnar varje år ett seminarium med titeln Författarliv där inbjudna författare och lärare på skolan samtalar med eleverna om hur det är att leva och arbete som författare. Lärarna delar med sig av personliga erfarenheter av ekonomiska förhållanden. Förlaget Basilisk har samlat ihop några av dessa transkriberade samtal och andra former av texter, som essäer, dramatik och dikter, av danska författare för antologin ”Nu hvor jeg er blevet kreditværdig” som gavs ut under våren.

I en rapport sammanställd av Bog- og Litteraturpanelen om danska författare och översättares ekonomiska levnadsvillkor (2016) visar det sig att mer än var fjärde dansk författare under 60 år, mellan åren 2014-2015 tjänade under 100 000 kr om året, det vill säga mindre än 8333 kr i månaden. Jag föreställer mig en liknande situation i Sverige. Vad kan sägas om det? Jo, att tiden som tillbringas med att skriva inte står i relation till pengarna de tjänar. Det är sen gammalt. Men vad betyder det i praktiken? Det måste betyda att man köper sig tid att skriva. Eller så kommer pengarna någon annanstans ifrån. Ett arv, till exempel. Föräldrar med pengar, kanske en partner med pengar? Eller, om man har tur, via stipendier.

Det paradoxala är att ett skrivande liv både är privilegierat och samtidigt prekärt. Privilegierat för att författaren får vältra sig i sin kreativa praktik, prekärt eftersom den ekonomiska biten är oviss.

Trots att frågan om pengar ständigt upptar oss alla, så landar svaret ofta i något enkelspårigt. Antingen finns de eller så finns de inte. Som författaren Lola Baidel skriver i antologin så har vi inga problem med att tala om vad saker och ting kostar, om något är dyrt eller billigt, men vi pratar inte om hur pengar känns. Hur upplevs den prekära situationen i relation till den kreativa praktiken? Hur påverkar pengar oss, inte bara materiellt, utan också immateriellt?

En del texter i antologin tar sig an uppgiften genom att skriva långa, litterära CV-liknande texter, som går att liknas vid sommarpraten i P1. Andra texter öppnar för samtal som både går in på konkreta förhållanden och mer existentiella funderingar över hur vi betraktar arbete och pengar.

Författaren Lone Aburas har ett samtal med Författarskolans rektor Ursula Andkjær Olsen om hur och var de bor och hur det kommer sig. Ida Marie Hede och Steven Zultanski, både författare och sambos, skriver om hur det är att varje dag se varandras arbetsliv. När Hede jobbar med skrivande om dagarna, är Zultanski på kontorsjobbet. Hede frågar om det provocerar honom, vilket det gör. Han, som är från USA, hade önskat att han själv kunde arbeta som författare, genom olika statliga stöd, vilket inte finns i USA.

Den privilegierade och samtidigt prekära situationen för skrivande personer ser såklart olika ut. Prekärt är det inte heller för alla, men så handlar det inte bara om materiella tillgångar. Luka Holmegaard skriver om hur hen strejkar från sina tidigare litterära praktiker, prosan och det essäistiska. Strejkar från essäns uppviglande till förklaring. Strejkar från prosans fyrkantiga villkor som historiskt tränger ut queera berättelser. Dikterna däremot, kräver varken förklaring eller fiktion.

”Jag tror inte att man kan skilja skriften från den skrivande människan…” menar författaren Naiha Khiljee. Hon skriver även om hur hon, som muslimsk kvinna på den homogena, danska litteraturscenen, först och främst betraktas utifrån sin etnicitet och religion innan hon betraktas som författare. Både Khiljee och Holmegaard beskriver ett litterärt landskap där homogeniteten stör den litterära friheten. Alltså arbetet som författare.

Författaren Siri Rava Hjelm Jacobsen frågar sig: är det att betrakta som arbete om man inte kan leva på det? Själv har hon tidigare jobbat på reklambyrå om dagarna och skrivit om kvällarna för att få ihop det. Att skriva texter om hur folk ska konsumera varor hon själv inte tror på betraktas som arbete. Det tjänar den ekonomiska logiken. Men det kreativa skrivandet är ofta ett stretande motstånd, om man inte vänder sitt skrivande till samma logik.

Man köper sig tid till att skriva, man hittar kryphål, man förhandlar sig fram med tid och pengar på olika sätt. Ibland är det möjligt, ibland inte.

Samtalen om hur den kreativa människan ska kunna verka i produktivitetshetsens tid känns emellanåt som en sekundär fråga. Gå och knega som en vanlig medborgare om det är så himla jobbigt! Samtidigt uteblir frågan om vilka arbeten samhället anses vara i behov av. För det verkar inte finnas ett slut på arbeten som skapas enbart för att tjäna en ekonomisk, effektiv samhällskropp.

I efterhand förstår jag att de svävande, grumliga svaren från våra mentorer på Litterär gestaltning ligger i linje med den verklighet vi verkar inom. Jag skickar iväg ett sms till Merima, som kom ut med sin diktsamling förra året, med samma fråga: hur tjänar du pengar som poet? Hon svarar: Hahahahah. Sen skickar hon ett ljudklipp: eftersom det gått bra för boken så har jag under året kunnat leva på olika gig, men nu börjar det avta. Av en händelse sitter hon och dricker kaffe med en annan gammal klasskompis, Kristoffer Appelvik Lax, också han poet. Han svarar: på alla andra sätt än genom poesin.