Evigt arg, evigt ung
Publicerad 2014-12-15
Stridbara Sara Lidmans arbetsdagböcker en genväg in i hennes skapande hjärna
I andra hälften av 70-talet återvänder Sara Lidman (1923–2004) hem till västerbottniska byn Missenträsk för att skriva det hon länge drömt om, sin farfars historia, om hur jernbanan drogs fram. Kort sagt ”om karlar och hästar”. Hon underkastar sig ett enormt researcharbete, vill begripa minsta detalj. Hur funkade en revers?
Sara Lidman är femtio år när dagboken inleds, hon har inte skrivit skönlitterärt på tretton år, däremot sakprosa och debattinlägg. Nyligen fick hennes intervjubok Gruva enormt genomslag. Året efter utgivningen storstrejkade gruvarbetarna.
I pressen har hon en mängd öknamn, ”Riksagitatorn” är det mest frekventa. Hon är FNL-gruppernas frontperson, ja Vietnams självutnämnda försvarsadvokat.
Så gott som varje dag skriver hon ett ilsket inlägg till Dagens Nyheter, blir ofta refuserad. Jan Myrdal gör henne mest argsint.
Drygt tjugo år tidigare debuterade hon med romanen Tjärdalen. En historisk succédebut, hennes position som parnassprinsessa tycktes orubblig. Redan här fanns de moralfrågor om förräderi, svek och utstötning som hennes författargärning ställer. Den som har sett Lars von Triers Dogville har skådat själva kärnan i hur Sara Lidman arbetar med byns kollektiva röst: ”byanden”.
Till samtidens ”bekännelselitteratur” bidrog hon inte. Sara Lidman var nämligen inte jagisk, hennes litterära strävan var att göra sig ”osynlig i sin text”. Så när jag får utgåvan med dagböckerna väcks frågan: Hur har det här gått till! Ville hon verkligen?
Men jag stillar mig under läsningen av litteraturprofessor Annelie Bränström-Öhmans varsamma behandling av Lidmans dagböcker från åren då Jernbanesviten kom till. Argumenten för utgivning av de här – i huvudsak – arbetsdagböckerna godtar jag. Sara Lidman lämnade nämligen själv in dem till Forskningsarkivet vid Umeå universitet. Dessutom har urvalet skett i samförstånd med Sara Lidmans familj.
I essäform placerar Bränström-Öhman in dagboken i såväl författarskapet som i litteraturhistorien. Den jämförs bland andra med Virginia Woolfs dagböcker och Knausgårds och Lars Noréns dagboksliknande autofiktion. En väsentlig skillnad är att Lidmans plan är att göra morgongympa och skriva mellan 7 och 12. Mer hinner hon inte. Därefter besöker hon sina åldrade föräldrar på sjukhemmet i Jörn och vårdar en gammfarbror som bor på gården. Döttrarnas lott i livet. Så alla besökare: ”I går kom en busslast på 30–35 och fick kaffe”.
En pågående ström, precis som Ellen Key tvingades hantera på Strand och Selma på Mårbacka. De hade dock tjänstefolk. Författaren är ”ursinnig” på människor som tar hennes skrivtid, men som ”litteraturens egen hembygdsstrumpa” har hon svårt att säga nej. Ibland anlitas hon som överraskning på partaj när någon storkarl fyllt jämnt. En aktivisthjältinna till kaffet, tack!
Samtidigt lider hon av ensamhetsångest, ser sin ”läpplösa mun” i spegeln och våndas över åldrandet. Norén och Knausgård skriver om sina hudlösheter mitt i tvåsamhet med fruar, unga flickvänner och ungar. Där männen låtsasleker solitärer lever Sara Lidman de facto med sig själv och sitt skrivande. På nätterna yrar hon över ”Fågel”, en förlorad kärlek och drömmer mardrömmar om en aggressiv Ivar Lo i rullstol. De levde ihop tre år på 50-talet, intet gott sägs om honom. Men hennes kvicka, ofta elaka, porträtt av kollegor har Ivar Lo:s verkshöjd. Om Nadine Gordimer på besök från Sydafrika: ”denna självtillräckliga höna”.
Till skillnad från Ivar Lo är Sara Lidman däremot oavbrutet självkritisk, i Sven Delblancs lite ”kladdiga” och ”moralistiska” stil, ser hon sin egen.
Stil har hon definitivt, även i dagböckerna skrivna som prosalyrik med tomrum mitt i en mening och sparsam interpunktion. Anteckningar om vädret, naturskiftningar, nätternas ”straffdrömmar” övergår (likt en Lundell) i utfall över dålig tv. Vreden är lifsens rot, som hon sa.
Ett manodepressivt kynne befarar hon ha förstärkts med åldern där hon pendlar mellan eufori och självmordstankar. Ibland uppåt kan hon vandra runt Missenträsk två på natten för att beskåda det fantastiska ljuset. Ibland nedåt får hon inget skrivet av värde. Det gäller ju att ”vara där”, i texten. Hon tröstar sig med Dostojevskij och Joyce Carol Oates: ”beundrar och lär av henne”.
Jernbanesvitens sju romaner blev fullbordade och dagböckerna väcker lust att läsa om. Ja, den som vill ha inblick i litterära skapandeprocesser kan få mod i Sara Lidmans dagböcker. Dessutom får läsaren ynnesten att kliva in i huvudet på den svenska litteraturens allra största konstnärer. Följa humoristiska och mörka tankebanor hos den evigt arga unga som levde som hon lärde. Den berömda devisen: Såvitt man bor i en by måste man bry sig.
