Adolphson har svårt att ligga still i sin grav

Musikern i ny antologi om skräcken inför det tomma arket

Carsten Palmær

”I det bleksiktiga ljuset vid ett fönster satt två herrar och stirrade med avsmak på varandras tallrikar. På den enes låg en sardell. På den andres låg ett berg av fet och vattnig fårstek. Han med fårsteken satt med blodsprängda ögon och beställde mera av fettet. Den andre lämnade hastigt pengar på bordet och försvann. Det var måndagsmorgon i England med glåmigt ljus, och jag fann att allting är sig likt världen över.”

Det kan förefalla som om Olle Adolphson inte riktigt förmår ligga still i sin grav på Ravlunda kyrkogård på Österlen. Yngre artister som Iris Bergcrantz och Alexander Zuniga Diaz sjunger hans visor. Nyligen spelade Mats Bergström in en cd med tidigare okända kompositioner för gitarr, bland annat en oemotståndlig habanera (finns på nätet). Och nu har alltså Jan Malmborg – författare till biografin Trubbel som kom ut för tre år sedan – rotat vidare i diktarens kvarlåtenskap och ger ut en samlingsvolym med korta prosatexter, Ett tomt vitt papper.

Adolphson berättade en gång i ett tv-program om sin vånda inför att varje dag slå sig ner inför ett tomt vitt papper och försöka hitta några ord att fästa på det. Men det märks inte på resultatet. Det är inte möda och vånda som präglar texterna i Malmborgs urval, snarare lätthet och uppslagsrikedom: lärdom utan pretentioner, humor utan ansträngning.

Några tidigare otryckta ungdomsnoveller är tydligt inspirerade av Ernest Hemingway. Här finns dagboksanteckningar, tillfällighetsvers och personliga minnesbilder, många ursprungligen skrivna till något av Adolphsons elva Sommarprogram. Några enstaka texter är mer biografiskt än litterärt intressanta, men de allra flesta håller högsta klass.

I den fantastiska essän ”Om visans väsen” uttrycker Adolphson sin ovilja inför romantiken som han förknippar med social kyla, förnedring och prydhet. Men en romantikhatare blir ju med nödvändighet också en sorts romantiker: I sina visor krockar Olle Adolphsons drömmar om beständig kärlek och storartad hämnd mot erotiskt slarv, leda och handfallenhet.

På samma sätt blandar han i sina prosatexter underskönt sinnliga landskapsbilder med brutal komik. Det skapar spänst i språket och njutning för läsaren, vare sig det handlar om provensalska trubadurer, Lasse Lucidor, Österlen eller mentorn och förebilden Evert Taube.