En alldeles lysande roman av Linn Ullmann

Det är som om karriären varit en övning mot detta

Viktoria Jäderling

När jag läst ut Linn Ullmanns sjunde roman, Flicka, 1983, snurrar det i skallen. Det är som att bada i alldeles klart vatten och försöka minnas den senaste vågen man skvalpade runt i. Vågorna är de minnesfragment som den vuxna kvinnan försöker fånga. Det klara vattnet är prosan med vilken hon greppar efter dem.

Minnena i sig, av en vilsen men äventyrslysten sextonårig flicka som reser till Paris några dagar för att fotas för Vogue av den tjugoåtta år äldre A, hade likt ett vittnesmål i kölvattnet av metoo kunnat framställas på tiotalet sidor. Men nu är det här ett psykoanalytiskt arbete i formen av en roman. Bortträngda händelser ska hämtas tillbaka med det medel som finns, nämligen språket. Och vilket språk sedan.

Översättaren Lars Andersson ska också ha en eloge. Jag tror inte jag har läst en så utsökt skildring av sorg sedan Agneta Pleijels En vinter i Stockholm. Berättelsen bär förstås också ekon från en uppsjö litterära vittnesmål som Marguerite Duras Älskaren, Vanessa Springoras Samtycket och inte minst, årets nobelpristagare, Annie Ernauxs En flickas memoarer.

Flicka, 1983 tar vid där den starka självbiografiska De oroliga slutade. Det här är en bättre roman, mer koncentrerad och raffinerad i sina ellipser, digressioner och omtagningar, som om händelsen måste delas upp i små doser för att uthärdas. Det råder pandemi, och den nu femtiofemåriga kvinnan går på hundpromenader i Torshovsparken i Oslo, där hon ibland umgås på avstånd med sin sextonåriga dotter Eva. I stället för den döende pappan i "De oroliga" finns här en åldrande, i flera bemärkelser distanserad, mamma som faxar inköpslistor från sitt hus i Massachusetts.

Det är som om pandemins präglande distansering gör det möjligt för flickan från 1983 att träda fram. Samtidigt framstår De oroliga som en Pandoras ask för den här berättelsen som Ullmann säger sig ha velat skriva under hela författarskapet, i stället för att ge sig in i rena, i mitt tycke helt övertygande, fiktioner. Ja, det är som om tidigare romaner varit en övning inför de två självbiografierna. Särskilt inför denna stundtals brutalt skitiga skildring av hur en flicka pendlar mellan erotiskt subjekt och objekt, lust och äckel, hängivelse och förbud, i armarna på en gubbe: den omsvärmade fotografen A.

Männen runt fotografen – assistenter, redaktörer och manligt entourage – drömmer om lagligt barnarov. ”Målet är att du ska se ut som en tjugoåring som ser ut som en fjorton- eller femtonåring”, säger sminkören till sextonåringen. Ett tredelat förvandlingsnummer som speglar romanens tredelade form och kvinnans klyvnad i ett jag, ett du och en hon. Hon är den sextonåriga flickan, du är ”skuggsystern” som dyker upp på en hundpromenad, som pockar på och kräver den vuxna författarens – jagets – noggranna språkarbete. Till priset, tycks det, av en depression. Likväl är skrivandet en väg ut ur depressionen.

Det är både en ironi och en lättnad att bilden som A tog av flickan är borta för eftervärlden. I stället fick vi den här alldeles klart lysande romanen.