Sedelärande sagor för vuxna
Inga-Lina Lindqvist läser Linda Skugges nya bok
Publicerad 2019-06-25
Mod, rättrådighet, måttfullhet, vishet, respekt för det heliga är dygder, goda egenskaper, moraliska rättesnören. Dygdebegreppet förknippas med konservatismen, en åskådning som otippat återerövrat opinionen och konsterna. Plötsligt vill konstnärer måla föreställande i olja igen, medan författare strävar att skriva i idealisk riktning.
Sveriges främsta exempel på lysande konservativa författare är bland andra Lena Andersson, Therese Bohman, Anna Schulze och Linda Skugge. Skugge har gjort sig känd som skarp krönikör med mångsidigt och produktivt författarskap. De självbiografiska romanerna 40 – Constant reader och 45 – Morbus Addison har hyllats för säker stilistik och precisa personteckningar.
Skugges nya bok har titeln Äktenskap – sex berättelser. Boken är inte en novellsamling. De sex berättelserna är sedelärande sagor för vuxna. Begreppen dygd och last låter högtravande men Skugge landar dem skickligt i moderna igenkännliga situationer.
”Den tropikgröna soffan” är en skröna om två terapeuter som läser en patients dödsannons medan de lyssnar på Olle Adolphsons Trubbel. Människor har dåligt tålamod med varandra, det är roten till mycket ont. Men om vi accepterar varandras ”trasighet och fransar” kan kärleken få glittra i sin ofullkomlighet.
Att ständigt jämföra sig med andra är en svår form av medberoende som drabbar huvudpersonen i ”Idiot abroad summer of´92”. Hennes värde som människa bestäms av självpåtagna plågsamma tävlingar i omöjliga grenar. Men kärleken är varken ett maratonlopp eller ett pyramidspel.
”Den kokosdoftande solkrämen” leker med frågan om vad kvinnor egentligen vill ha. Här avslöjas den hemliga drömmen om den självgående mannen. Han är nöjd med sitt liv, pockar inte, räknar inte med ovillkorligt omhändertagande och riskerar därför aldrig att bli våldsam och skada kvinnan. En modern Don Juan tar form, han som klarar av att se kvinnan utan att behöva äga henne.
Samlingens starkaste text är ”Häradsbetäckaren”, där den såriga längtan efter att bli åtrådd gestaltas på levande, bultande språk – men också avskyn inför sex som livets obligatorium.
”Fåtölj 311” handlar om konstens villkor. En kvinnlig skulptörs måttlösa livshunger uttrycker sig paradoxalt nog som dyrkande av anorexi. Att vara smal är inte en symbol, inte ens ett symptom. Skönhetens mått är tidlöst, omöjlig att argumentera med.
Boken avslutas med den våldsamt roliga satiren ”Apan”.
Skugge skriver drastiskt med mörk undertext. Att tala utan att någonsin lyssna på svar är en sjukdom i tiden. Opinionsbildare förväntas skrika högt från var sin personliga plattform. Människor utan gränser tar för sig av andra, kladdar och bär iväg bitar av ens värdighet.
Berättelserna i Äktenskap söker sig långt in i mitt medvetande och utvidgas där, skjuter skott och lindar sig runt.
Jag tänker att livshållning är mer än en uppsättning åsikter. Inre moralisk struktur och ett sammanhållet ”jag” uppstår inte ur ingenting. Dygderna kan vara arkeologiska fynd från antiken – eller levande realiteter vi behöver upprätta en relation till.
