Müllers collagedikter lyfter vardagen mot skyn

Uppväxten i förtryckets Rumänien ständigt närvarande i Herta Müllers poesi

Amelie Björck

helskärm

”Lögnen är ett klätterdjur” – vilken gäckande titel på en diktbok.

Är klätterdjuret en listig liten streber som ljuger sin väg mot (parti)toppen eller är det snarare en vig konstnärssjäl vars kreativa fantasi/lögn visar vägen mot luft och ljus? Tankarna går i dessa två riktningar eftersom författaren är Herta Müller, uppvuxen i propagandadimmorna bakom järnridån. Men djuret försvinner strax bland bladen och motstår mitt taxonomiförsök.

För mig är förlaget 10-tal Boks utgåva av Müllers collagedikter det första mötet med en poesi jag inte visste fanns. Boken – som rymmer två tidigare separatutgivna diktsamlingar – är omsorgsfullt formgiven av Lukas Möllersten. På vänstersidorna: collagedikter i avfotograferat tyskt original, på högersidorna: Aimée Delblancs tentativa översättningar.

Diktformen påminner om kylskåpspoesi, klassiska utpressningsbrev eller 70-talets nyenkla reklam-cut-ups. Det är utklippta ord och enstaka bildelement från veckopress, hopfogade till meningar på en satsyta i vykortsformat.

Müllers kompositioner präglas av noggrannhet. Varje ord bär med sig sin lilla ruta av färgsatt miljö och sitt specifika, typografiskt burna temperament. Vissa ord är rundat romantiska, andra fetstilat påflugna eller anonymt stiffa. Jag tänker att de låter olika. Och att författaren vet att ta vara på dessa sinnliga kvaliteter: skapa friktioner och harmonier inom en ganska stram och tjusig visuell helhet.

För Herta Müller är uppväxten i tyskspråkiga västra Rumänien ständigt närvarande, inte bara i romanerna utan i hennes hela självförståelse. Att formas bland vuxna som hukar – först under medlöparnazism, sedan under Securitate-sovjetism – var långt ifrån en barnlek.

Men en människa måste väl leka?

I diktsamlingens förord ger Müller en självbiografisk bakgrund till sina collagearbeten. När hon vid 25 års ålder flyttade till Tyskland för att slippa säkerhetstjänstens trakasserier, innebar det ett nytt överflöd av allt – matvaror, nöjen och ting. I väst var trycksakerna färgglada slit-och-släng-varor. Vilket slöseri med ord!

Jag ser den lilla flickan Herta i den stora författaren, där hon står i sitt vardagsrum med saxen i högsta hugg. På bordet högar av utklippta ord. Herta leker äntligen: orden blir till figurer i ett skådespel. De söker varandra – vill gå armkrok, rimma och hitta meningsfränder eller slå bakut och ända satsen. Hon klipper och klistrar sina ordfigurer på vita vykort. De stackare som inte får plats sorteras i lådor för framtida sessioner.

Om orden står för sinnligheten och temperamenten ser Müller till att något blir berättat – om än vingligt och bilderboks-absurdistiskt. Situationer i gränslandet mellan fantasi och rumänsk vardag träder lakoniskt fram: mammans upptornade frisyr liknar en ”till hälften pälsklädd symaskin”; mannen med tumstock ”stal båda mina ögonbryn”; mannen på flykt genom tobaksfälten ”sväljer sin bit himmel”.

Vikten av att under förtryck ta över ”verklighetsmakeriet” har Müller ofta poängterat. Också i hennes dystraste prosaverk kan flyktvägar öppnas genom att den gråtunga världen betraktas och språksätts annorlunda.

I essäboken Kungen bugar och dödar (2003) beskriver hon exempelvis en scen där två Securitate-män på hotfullt besök samtidigt tar av sig sina mössor. Hennes blick uppfattar det sidenvita fodertyget som att männens hjärnor blivit kvar i mössorna i lyftet: ”De båda underrättelsemännen uppträdde föraktfullt, arrogant – men jag behövde bara se det vita sidenfodret, så verkade de ynkligt hjälplösa.”

Collagedikterna koncentrerar detta credo om språkets frihetlighet, som ingen övermakt kan kväsa. Den enskilda diktens vykortsformat sätter visserligen skarpa ramar, men därinnanför lyfter vardagen sitt tak mot skyn.