Sneda världar
Linda Fagerström om Birgit Ståhl-Nybergs politiska perspektiv
Publicerad 2018-11-04
”Hej! Jag är tokig. Hej! Jag är alkoholiserad. Hej, jag är snälla mamman.” Konstnären Catti Brandelius voice-over rullar medan nollställda pendlaransikten möter kameran. Hennes alter ego, Miss Universum, står i tunnelbanevagnen och snabbdefinierar de snäva roller som storstadslivets monotona vardag verkar tvinga fram. ”Hej, jag är tråkig. Hej, jag är supertråkig.”
Catti Brandelius gjorde På tunnelbanan för 17 år sedan. Jag minns hur samhällsläget då kallades senkapitalistiskt. Som om vi var i slutet av ett ideologiskt paradigm och redan hade blicken riktat mot skiftet. Det fanns ett framtidshopp, det sas att en annan värld är möjlig.
Sen hände 11 september och varje politisk ståndpunkt reducerades till svartvita schabloner likt dem som Catti Brandelius pekat ut i kollektivtrafikens endimensionella rollspel. Det där paradigmskiftet, var blev det egentligen av?
Frågan föds i mötet med Birgit Ståhl-Nybergs konst och konstnärskap, så som det presenteras i biografin Det nya modet. Boken, med inledning av konstnärens vän Sara Lidman, ges ut i samband med den retrospektiv som nu visas på Norrköpings konstmuseum, under våren fanns i Uppsala och nästa år reser till Mjellby utanför Halmstad.
Medan jag läser kommer insikten om att Catti Brandelius video fungerar som pendang till Birgit Ståhl-Nybergs ikoniska målning Tunnelbana, där t-baneresenärer med vitt skilda klasstillhörigheter speglar 1972 års högkapitalistiska samhälle. Här flödar ljuset över en dam i leopardpäls intill en leende direktörstyp, medan skuggade ansikten på sätet bredvid vittnar om helt andra livsomständigheter.
Kollageteknik överförd till måleri skapar en känsla av fragmenterad tillvaro, en upplevelse som förstärks av skiftande djupperspektiv och bristande logik för hur ljus och skugga faller över resenärerna. Lika oförutsägbart, måhända, som makt och lycka fördelas i livet. Lika orättvist, som då vi reducerar varandra till etiketter som ”tokig” eller ”snälla mamman”.
Tjugo år tidigare hade Birgit Ståhl-Nyberg börjat på Konstakademin i Stockholm, med Ragnar Sandberg som professor. Redan förberedd genom studier för Otte Sköld och Lennart Rodhe fick hon en fruktbar period på Mejan, och ställde snart ut i både Stockholm och Östersund. Staden hade då ett framsynt konstliv och låg bara sju mil söder om konstnärens hemby Hammerdal, varifrån hon ibland hämtade sina motiv. Ändå är den röda tråden i Birgit Ståhl-Nybergs bilder det modernistiska storstadsrummets miljöer – och i synnerhet erfarenheten av dess alienerande effekter.
Hon levde och verkade konstant i spänningsfältet mellan fattiglandsbygd och urbant folkhem, en erfarenhet som sonen Mikael Nyberg träffsäkert skildrar i bokens biografiavsnitt.
Inlevelsefullt och personligt beskrivs hur barndomens Hammerdal livet igenom förblir given referenspunkt, samtidigt som den tudelning konstnären upplevde som bildningstörstande klassresenär med stor -ursprungslojalitet ges allmängiltiga dimensioner. Kort sagt rör sig levnadsteckningen smidigt i det gränsland där konstnärskap möter familjeliv – en balansgång som få biografer klarar av.
I kontrast till detta välavvägda tilltal blir bokens bägge 1970-talsartiklar av konstnären själv något styltiga. Hennes beskrivningar av en strukturerad men samtidigt prövande arbetsmetod är givande, men en artikel hade räckt. Utrymmet kunde i stället ägnas en punktvis uppställd biografi med konstnärskapets utveckling i årtal. Måhända en påtvingad snuttifiering, men ett sådant avsnitt hör till biografigenrens elementa.
Till de omistliga delarna hör däremot citat från dåtida konstkritik, som visar hur en starkt polariserad konstsyn orsakade kortslutning då den modernistiskt anstrukna kritikerkårens formideal mötte motstånd. Konst med politiskt innehåll? Bevare oss väl!
Här syns också det kvardröjande misogyna konstnärsideal, där kvinnliga konstnärer rutinmässigt beskrivs i termer av kropp och utseende – som mångårige Konstrevykritikern Eugen Wretholms karakteristik av Birgit Ståhl-Nyberg som en ”konstnärlig begåvning snörd i politisk korsett”.
Boktiteln Det nya modet är lånad från en Fernand Léger-inspirerad målning från 1971 där Birgit Ståhl-Nyberg låter män i astronautlika dräkter torna upp sig i trendspaning mot framtidens klädesplagg. Med en liten förskjutning i betoningen kan titeln och Birgit Ståhl-Nybergs bilder i stället ses som en uppmaning om att på nytt repa mod. Att åter fånga känslan av ett gryende paradigmskifte och erfara, att en annan värld trots allt är möjlig.
Linda Fagerström
Mikael Nyberg är medarbetare i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Linda Fagerström, konsthistoriker och skribent i Sydsvenskan.
