Glödande berättare

Jana hjälper sin försupna bror i fascinerande debut

Pia Bergström

Måste man vara bekant med den västerbottniska dialekten för att fatta allt i Karin Smirnoffs Jag for ner till bror? Jag tror inte det, men kanske är ord som hedde, skallerhänt, ofärdig och oslög stötestenar för somliga. För mig är de snarare små värmeljus som leder rakt in på mammas gata.

Faktum är att Smirnoffs dialektalt rytmiska rakt-på-sak-språk får mig att sluka den både glödande och stenhårda berättelsen som utspelar sig i en samtida glesbygdsby mellan Umeå och Skellefteå. 

Denna mogna debutant (född 1964) vet redan hur man sparar på ­väsentliga bitar ur den saftiga intrigen, leker med skenbilder och håller läsaren häpen och fascinerad ända till slutet.

Jana heter det till ytan rediga kvinnojaget som reser ner från ­Luleå till sin tvillingbror i Smalånger för att rädda honom från att supa ihjäl sig.

I byn, ja faktiskt samma kväll som hon klivit av bussen vid E4:an och i snöstormen irrar längst fel skogsväg, möter hon en svårt attraktiv, halvvild och möjligen halvgalen konstnär som tar med henne med hem till sitt varma kök med susande vedspis. Hans stora målningar ger henne mystiska déjà vuer.  

När Jana fått in brodern på torken stannar hon på familjegården, inleder ett stormigt förhållande med konstnären och tar jobb på hemtjänsten. Där träffar hon på många gamla bekanta från barndomen, nu ofarliga, åldriga och ensamma i sina hus och hemman i den vidsträckta byn där alla känner alla men ingen bryr sig, enligt Jana. Genom att hjälpa andra, röja, städa, tvätta och byta gumblöjor håller hon sitt eget läckande mörker i schack.

Efter hand friläggs mer och mer av Janas och broderns fruktansvärda barndomsförhållanden och de hemligheter, sexuella övergrepp, mord, svek och passioner som ligger under byns yttre normalitet. Nog är det melodramatiskt så det räcker och blir över, närmast sago­aktigt i vissa vändningar, men den genomskådande lakoniska stilen och den sträva, råa, drastiska Janarösten tillför ett slags människoälskande munterhet till historien som gör eländet både roligt och spännande. 

Andra delens älgjaktsskildring tycker jag dock hon kunde ha knuffat ner i ättestupan, även om den har sina feministiska poänger. Att skjuta och slakta ute i skogen beskrivs som en rit för acceptans i byn. Är inte det en ganska trångsynt Norrlandskliché?

Karin Smirnoff var journalist i många år, drev sedan en egen träfabrik men har också gått på författarskola i Lund. Enligt en intervju i NSD har hon redan börjat skriva på fortsättningen. Den ser jag fram emot. Hon är en sällsynt berättarbegåvning med både bredd och skärpa.