Mobbad till döds
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-13
Anneli Jordahl läser ett viktigt reportage om psykisk press på jobbet
När journalisten Elinor Torp gav ut reportageboken Döden på jobbet gjorde hon ett pionjärarbete. Där skildras en olycka vid Nordkalk i Luleå där en ung kille omkom och en annan överlevde med 55-procentiga brännskador.
Ungefär en person i veckan mister livet i sin yrkesutövning. Ytterst sällan blir det rättsliga påföljder, resurserna är för knappa hos polis- och åklagarmyndigheten. Och riksmedierna riktar inte något särskilt intresse i frågan.
Arbetsgivare får stort utrymme för att spela med människoliv, särskilt arbetares liv. När tjänstemän omkommer på jobbet betraktas det mer som en riksangelägenhet. Så värderas människor i detta land.
Döden på jobbet var frustrerande otäck läsning, men Torp förmedlade en värme som gjorde att läsaren stod ut. Minns att flickvännen hade endast en oskadad punkt på den brännskadade pojkvännens kropp att pussa efter olyckan: ena stortån. Det är just de små oförglömliga detaljerna som Elinor Torp är så fenomenal på att hitta.
I sin nya bok Jag orkar inte mer går hon in i en svårbedömd arbetsmiljöfråga: mobbning. Hur får en anställd upprättelse när själen tar skada av jobbet? Hur arbetar juridiken när skadan som uppstått är invärtes?
Upp till 300 personer om året tar livet av sig till följd av en psykosocialt nedbrytande arbetsmiljö. Den erfarna, omtyckta och visslande socialsekreteraren Lars Persson i jämtländska Krokom var en av dem. En manipulativ tillförordnad chef körde med härskartekniker över både personalen och den ordinarie chefen. Han var för snäll för att bita ifrån.
På ett år förlorade Persson allt livsmod. Han bönade ”jätteförtvivlad och panikslagen” om omplacering. Svaret blev ett meddelande om att kommunen övervägde att avskeda honom. Så begick socialsekreteraren självmord.
Änkan polisanmälde fem kommunchefer varvid två av dem åtalades. För första gången i Sverige drevs en mobbningsfråga i rätten. Cheferna fälldes i tingsrätten, men friades i hovrätten. Det ansågs inte finnas bevis för att de brutit mot Arbetsmiljölagen.
Elinor Torp följer Lasse Perssons familj och hans arbetskamrater mycket tätt. Stundom drivs det litterära reportaget till sin spets och går in i känsloliven. Ibland tycks det mig riskabelt närgånget, men jag utgår från att det handlar om förtroende, många intervjusittningar och ihärdigt borrande i ämnet.
Halva boken fungerar som en spänningsroman som tilldrar sig på ett socialkontor där den energiske Lasses engagemang retar ledningen. Han blev ”för dyr” för kommunen eftersom han, oftare än andra, såg till att missbrukare blev omhändertagna för vård.
Andra bokhalvan – skriven på mer traditionell sakprosa – fungerar som en handbok i brottsutredning och tolkningar av Arbetsmiljölagen. Mobbningsforskares rön varvas med samtal med den ångerfulle chefen och en metaeffekt uppstår när Torp går in på dysfunktionella arbetsmiljöer i stort. Hon hamnar i mediehusens alltmer utbredda ”fit in or fuck off”-attityd mot journalisterna.
Varför blev det så här när Sverige som första land i världen fick en föreskrift om mobbning på jobbet? Jo, Svenskt näringsliv ville inte ha några regler och Arbetsmiljöverket skrotade föreskriften. Och det första Sven Otto Littorin (M) gjorde när alliansen kom till makten var att lägga ned Arbetslivsinstitutet.
Det saknas därmed en central översyn och samlad forskning kring arbetsmiljöer. Man kan undra varför, när sjukskrivningarna kostar samhället miljarder. Våra nordiska grannländer ligger numera långt före oss vad gäller hantering av svår psykologisk press på arbetsplatser.
Poeter och författare har vittnat om vanmakten på arbetsplatser i minst ett decennium. Och nu har Elinor Torp med sina reportageböcker gjort en ovärderlig insats. Jag önskar att landets samtliga chefer och politiker läser Torp. Hur många måste dö innan tydliga lagar stiftas som garanterar människovärdiga arbetsplatser?