Vi kan härda ut i vår ekologiska katastrof
På Röda sten löser man skulpturens kris
Publicerad 2024-07-08
”(På) gränsen” är en ovanligt ambitiös sommarutställning. Max Ockborn har maxat Röda stens stora katedralgalleri på ett sätt som jag tror bara överträffats av Juan Pedro Fabra Guemberena 2010. Det rör sig om en totalinstallation, där morbida skulpturer iscensätts med en vagt pulserande ljussättning.
Först framstår allting som en teatral flopp med anknytningsproblem. Men efter att jag suttit ner en knapp timme och kollat in Ockborns postdramatiska film ”Den som bröt sig ut ur spegeln” så ändras hela upplevelsen. Filmen ger inte bara sammanhang för skulpturerna i rummet, som nu framstår som självklara karaktärer för att överhuvudtaget kunna överleva i det knasigt alienerande samhälle som Ockborn gestaltar.
Det faktum att detta upphackade drama delvis utspelar sig kring Röda sten i Göteborg skapar en närhet som är sällsynt i en tid där konsthallar alltmer sällan har råd att producera nya verk. Installationen ger dessutom ett halvpsykotiskt sammanhang till ”Practices for the Future”. Här låter DanceRemainings olika danskonstnärer varje vecka undersöka vad den mänskliga kroppen faktiskt kan göra i framtiden. De håller nämligen till på en mjuk dansbana just bakom duken till Ockborns film.
Integrationen av film i skulpturens form kännetecknar också Patrik Bengtssons installation ”Verdurafältet (Episod 1 Blod och klorofyll)”. Vid sidan av sju karaktäristiska Bengtssonskulpturer består ” Verdurafältet” av en stumfilm i skärgårdsmiljö. I centrum står kvinnan Verdura, och hennes försök att bli en del av växtriket. Till skillnad från mycket av vår tids anti-antropocentriska konst som försöker skapa ett nytt, mer hållbart förhållande mellan människa och natur så är Bengtssons värld full av humor, intimitet och burleskerier. Ett minst sagt tilltalande sätt att läka och härda ut mitt i den ekologiska katastrof vi själva förvållat med vår alltmer skogstokiga rovdrift på flora och fauna.
Tillsammans säger Blascos, Ockborns och Bengtssons filmer något om skulpturens ställning idag
Ett exempel på hur vårt tids kapitalism kan förmedlas konstnärligt har vi i Cha Blascos ljudinstallation ”I dock”. Ljudskulpturen är uppsatt i Röda stens trapphus, med sina stora fönster mot Göteborgs hamninlopp. Vad som hörs är en dov, oregelbunden, men på något vis harmonisk musik. Soundet förmedlar sjöfartstrafikens rörelser i Göta älv. Jag tittar ut över oljeraffinaderiet på andra sidan vattnet, och anar till vänster norra Europas största industrihamn, en central nod i det logistiska nätverk som på en massa sätt gör våra liv möjliga.
Fredrik Jameson beskrev en gång hur en olympisk vy över dessa levnadsvillkor blivit omöjligt, och att det enda vi har kvar är att försöka skissa upp tillfälliga kognitiva kartor för att inte helt tappa greppet. ”I dock” framstår som en sådan karta, fast sonisk, och i ständig rörelse. Dess till synes mystiska komposition är samtidigt en konkret berättelse om den globala logistikindustrin som både förutsättning och material för konsten.
Cha Blasco öppnar här upp för frågan om vad vi ska göra med vårt insyltade beroende av internationell sjöfart. Döm om min förvåning när Blasco, i sin videoinstallation ”Collective” högst upp på Röda sten, lämnar alla kritiska motsättningar från ”I dock” och tycks vilja predika en sorts lösning på allsköns existentiell och politisk ångest. Är Blasco ironisk, eller är alltsammans en satir över konstens förmåga att spela Dr Jekyll och Mr Jackass? För egen del blir jag bara tom.
Tillsammans säger Blascos, Ockborns och Bengtssons filmer något om skulpturens ställning idag. Låt säga att Constantin Brâncuși uppfann den moderna skulpturen genom att abstrahera och undersöka dess egen materialitet. Minimalismen försökte sedan avskaffa monumentaliteten och Joseph Beuys gjorde skulpturen social. I vår samtid har konstnärer som Thomas Hirschhorn, Tino Sehgal, Alexandra Pirici och Anne Imhof vänt och vridit på frågan om skulpturens kritiska funktion. På Röda Sten löser man skulpturens kris genom att filmiskt gestalta sina egna mytologiska samtidsallegorier som en del av kropparnas naturliga habitat.
Sammantaget måste sägas att ”(På) gränsen” är ett experimentlystet försök att med en lokal förankring väva samman en psykisk realitet med planetära orosmoln. Bara det är en bedrift!
