Det är obehagligt, otäckt – och smart
Rörlighet och fångenskap förenas i Frida Orupabos konst
Publicerad 2024-09-07
Egentligen gillar jag det inte. När en konstutställning är riggad som ett skådespel. Betraktaren, jag, ska styras runt enligt ett uppgjort schema, se verken i en viss ordning. På Bonniers konsthalls stora höstsatsning, den första soloutställningen på en institution i Sverige med norska Frida Orupabo, leds vi först till ett stort ansikte. I fragment: ögon näsa mun projiceras på hängande objekt, en teknik som får mig att tänka på Tony Ourslers ofta ganska otäcka verk där munnar, ögon, hela kroppar projicerades på väl valda objekt och skapade just det där unheimliches – bekant men ändå avlägset, nästan som vanligt men inte. Mardrömmens twist.
här är det naket, utsatt, inget som går att undvika
Jag nämner inte Oursler för att Frida Orupabos konst skulle behöva en annan konstnärs verk för att få ett värde. Hennes verk är starkt unika på många sätt, och hon verkar, om man ska jämföra, snarare i samma anda som Arthur Jafa. Liksom honom samlar hon klipp och bilder där företrädesvis svarta kroppar förekommer. Ett arkiv som växer och växer. Av bilderna blir ibland kollage, ibland något annat, ibland ”bara” ett instaflöde.
Men tillbaka till entrén: Det fragmentariska ansiktet, ”Of course everything is real”, pekar in i utställningen. Som en sierska, en värdinna, en guide. Orupabo lånar fritt från olika bildkällor och omtolkar dem, sätter dem i nya sammanhang. Allt är på riktigt, men ändå inte. I konsthallens största sal (som för övrigt är svårbemästrad, få har lyckats) har höga podier byggts upp, några krönta med objekt, några fungerar som väggar för tvådimensionella verk. Några är bara sig själva.
Sikten störs, det blir svårt att ta in hela rummet vilket är både plus och minus. Man tvingas gå nära, se verken från olika håll och ur olika vinklar. Det är som om hela rummet blir ett betraktarens kollage, delarna kan fogas samman lite som man vill. Det går inte att ta kontrollen över rummet. Finurligt och i linje med konstverkens uttryck – och frustrerande. Kanske också det i linje med konstverkens uttryck.
För det är något med Frida Orupabos konst som gör ont, på ett sätt som jag har svårt att sätta ord på. De är grandiosa, de berättar om svarta kroppars, främst men inte uteslutande kvinnors, utsatthet och exploatering. De tar ibland revansch, ibland uttrycks en fasa. Otäckt, obehagligt – och smart. Redan existerande bilder sätts samman, ofta som en sorts klippdockor som sitter ihop med påsnitar, som om de skulle kunna röra sig, men det är egentligen inget konstruktionen tillåter. Rörlighet och fångenskap förenas.
Min blick dras motvilligt till verk som ”Woman with a dog” eller, otäckare ”White happiness” och ”Lead by the nose”. Verken som visas utanför den stora salen blir mer brutala, också installerade mer traditionellt. Den relativa tryggheten hos podierna är borta, här är det naket, utsatt, inget som går att undvika.
Samtliga verk på utställningen är nyproducerade i år, och det finns ett vagt tema som konsthallen själva sammanfattar som ”hemmet”. Jag är inte så säker på att de måste klämmas in i den förförståelsen. Frida Orupabo omfamnar ju en global tillvaro, en värld full av objekt och subjekt, av ett ständigt växande bildflöde.
