Radikala fantasier i Göteborg

Ulrika Stahre

Biennalen allt större händelse konstvärlden

Göteborgs konstbiennal, eller som den egentligen heter, Göteborg International Biennial for Contemporary Art, har sakta vuxit till en större konsthändelse än den var då den drog i gång.

Då: i början av juni 2001 öppnade den första upplagan, i harmoni med toppmötet som skulle äga rum. Det var en liten, snabbt ihopsatt utställning med en hel del verk utomhus på Avenyn. Dessa förstördes delvis av de kravaller som åtminstone medialt kom att lägga sin skugga över all politisk aktivism den där försommarveckan för tolv år sedan.

Nu: Göteborgskravallerna, toppmötet, Göteborgshändelserna eller vad man väljer att kalla det, har blivit historia. En punkt att återkomma till som både tema för enskilda konstverk och en av utgångspunkterna för själva utställningen.

Cirkeln tycks sluten men årets upplaga av biennalen är mer spännande än så. Den har byggts av fyra curatorer på lika många ställen: på Röda Sten har Katerina Gregos skapat Politics of Play, i det gamla hamnområdet runt Lilla Bommen visas Joanna Warszas utställning, med verk som är både platsspecifika och insmugna i det göteborgska vardagslivet. Ett performanceprogram arrangerades under öppningshelgen, curerat av Ragnar Kjartansson och Andjeas Ejiksson och på Göteborgs konsthall, slutligen, byggdes AnarKrew: An Anti-Archives av Claire Tancons.

Biennaler marknadsför städer. De är kulturturismens fanbärare och jag törs nog påstå att samtliga biennaler – Venedig undantaget – förhåller sig till sin värdstad. Detta är i Göteborg allra tydligast på konsthallen. Där skapas ett samtidshistoriskt litet kosmos som låter klubb- och karnevalsvärlden på 80- och 90-talen möta aktivistvärlden och händelserna 2001. Karnevalen i Göteborg tolkas som den yttre manifestationen av en levande medborgardriven kultur, liksom protesterna under toppmötet kan ses som en yttre form av en levande politisk aktivism.

Maskering, samt ett återtagande av det offentliga rummet. Visst faller detta inom idén om en radikal fantasi och ett esteticerande av den. Liksom den senaste biennalen i Berlin (2012) har denna upplaga i Göteborg ett starkt driv att skapa ytor för samtal och förståelse, att bredda konstens betydelse. Därför tar performancekonsten plats liksom annat som är beroende av deltagande publik, som Maja Hammaréns ”kollektiva lekar”, där grupper av människor gemensamt återskapar olika händelser.

Ett annat projekt som utmärks av närhet till stadens olika strukturer och problem är Sunshine Socialist Cinema. En relativt anspråkslös filmvisning vid Gullbergskajen, med ganska korta, aktuella, reportagefilmer som skapats av Indymedia – återigen en anknytning till Göteborg 2001 då nätverket var mycket aktivt.

Men många verk som visas på biennalen i Göteborg lättar också från den lokala kontexten, och främst på Röda sten har det politiska mest dragning åt lek i betydelsen humor och satir. En lätt dragning åt det burleska som binder samman de olika utställningsplatserna finns också. Helheten är långt större än delarna och visst går det att finna korrespondenser mellan verken tvärs över staden.

Om Fernando Sanchez Castillos film Pegasus Dance, med dansande vattenkanonbilar, förvisso lekfullt men föga subtilt, har en motsvarighet så skulle det kunna vara The New Beauty Council & MYCKET med Maja Gunn på konsthallen: deras verk om den svunna hbt-scenen, representerad och återgestaltad i karnevalsform under öppningshelgen. Endast dräkterna finns kvar, tomma. Ett queer­ande av historieskrivningen som är väl så nödvändigt när det nyss svunna ska cementeras. Diskriminering/våld har blivit karneval/dans.

Kanske är kopplingen långsökt. Dock är båda verken tydliga exempel på en lekfull esteticering av den politiska kampen. Och även om konsten är dömd att verka inom sitt fält, alltid är fast i sin sfär med allt vad det innebär av positionering och kommodifiering, så är denna biennal ändå imponerande snitsigt hopsydd.