Hundfadern

Ulrika Stahre

Ulrika Stahre ser William Wegman närma sig naturen

Alla som någon gång sett ett fotografi signerat den amerikanske konstnären William Wegman (född 1943) lär komma ihåg det. Åtminstone om det är en av hans många weimaranerhundar som är modell. Hundar som tittar på utsikten, hundar i konstiga kläder. Outgrundliga bedjande hundögon. Allvarsamma hundar, uppmärksamma hundar. Den helt egna gråbruna silkeslena nyansen.

Wegmans weimaraner har fått till och med mig att önska en likadan hund. Fotografiernas stillhet i kombination med en försiktig galenskap har utövat en högst sällsam lockelse.

Den stora Wegman-retrospektiven som under sommaren och någon månad till visas på konsthallen Artipelag strax utanför Stockholm sätter hundarna och deras fotograf i ett större sammanhang. De dominerar mindre än väntat och deras närvaro är något mer problematisk.

Hello Nature är utställningens titel, vilket motsvaras inte bara av de bilder (teckningar, målningar, collage) som skapats av William Wegman. Det är också en given del av Artipelags profil. Konsthallens miljö, naturskönt på Värmdö, rymmer en uppenbar strategi: att vara en helhetsupplevelse, ett utflyktsmål som komprimerar ”naturen” till anpassade promenadstigar och vackra vyer vart man än vänder sig. Byggnadens många stora fönster gör också att den där naturen aldrig är längre bort än ett ögonkast. Natur betyder rekreation, lugn och frid.

På samma sätt fungerar naturen i utställningen. Den är ett rum för drömmen om stadslöshet, där fantasier om enorma djur, humoristiska teckningar och de utklädda hundarna tillsammans skapar en märklig blandning av nostalgi och samtidsflykt. Det är inte vilken natur som helst, det är den natur vars hela existensberättigande är människans närvaro. En natur att fiska och jaga i. En natur att placera sina (jakt)hundar i. Att tämja.

Sedda på det sättet blir Wegmans alla weimaranerhundar, eller rättare sagt skildrandet av dem, en utsaga om makt. Den andra sidan av saken är en stor portion avväpnande humor. William Wegman tycks drivas inte bara av starka minnen från uppväxten i skogarna i Massachusetts, utan också av konceptkonstens frihet att låta idéerna flöda - hans måleri är nämligen inte övertygande vare sig motiviskt eller tekniskt, men fungerar ändå på ett direkt, personligt sätt.

Wegman är konstnären som prövar. Äventyrsfilmen han gjorde för barn 1993, The Hardly Boys, en parodi på pojkböcker med utklädda hundar i samtliga roller, fångar både barnkulturens maskulina äventyrsfixering och dess sedan länge etablerade fabeldominans, medan hans återkommande dioramauppbyggda bilder avslöjar en kluvenhet inför det där med människans tuktande av naturen.

Lika mycket som han själv försöker nå Naturen - genom att måla, fotografera, teckna och arrangera - lika mycket skräms han av andras försök.

Mest rörande är kontaktkartor med avfotograferade utsnitt av natur, till exempel grankvistar, i skenbar ordning. Små porträtt av naturens detaljer som starkt påminner om kataloger, om någon forskares insamlingsarbete, men som är just slump, oordning, visualitet, konst.

Weimaraner kallas också spökhundar, tack vare deras obestämda pälsfärg och de bärnstensgula ögonen. I en av de mest emblematiska fotografierna, Sightly (1999), har spökhunden fått ögonen täckta av blommor. En hippiehund som inte kan se och därför i viss mån berövats sin plats som subjekt. Eller som är lyckligt omedveten om sin objektsposition.

Så trots att Hello Nature är så mycket mer än alla dessa hundar, är det de som inkarnerar den bärande utställningsidén. Hunden som länken mellan människan och naturen, beviset för en harmoni som är på människans villkor.

KONST

William Wegman: Hello Nature

Artipelag

T o m: 29 september