Eva Bonnier – klassmålaren

Ulrika Stahre

Tack vare sina porträtt fick överklassdottern en betydande plats i svensk konsthistoria

Eva Bonnier (1857–1909) tillhörde den första generation kvinnliga konstnärer som tog plats på scenen i det sena 1800-talet. Hon var ingen central gestalt, hennes produktion var inte så omfattande, men hennes plats i konsthistorien är betydande av flera skäl.

Ja, Eva Bonnier tillhörde den släkt som ägde det växande förlaget Bonniers. Hon var med andra ord född in i en privilegierad position, klassmässigt. Det var också de bättre bemedlade familjernas döttrar som kom till konstskolorna, ett faktum som på den tiden gav upphov till vissa konflikter (inte helt utan igenkänning i dag). Hennes klassbakgrund är delvis orsaken till den relativa glömskan: hon behövde inte sälja sina verk, dessa behölls i stället inom familjen och var därför inte synliga i offentliga samlingar.

Bonnier levde och verkade i Paris åren 1883–1889, då alla var där: Carl Larsson, Richard Bergh, Hanna Hirsch-Pauli, Georg Pauli, Per Hasselberg, Nils Kreuger, Julia Beck, Anders Zorn. Konstnärskollegorna såg Bonnier som snål, hon som satt på en förmögenhet och inte alls behövde svälta eller frysa i Paris. Men trots en del konflikter var ändå Parisåren de bästa i Eva Bonniers liv, hävdar i alla fall Görel Cavalli-Björkman, som just utkommit med en biografi över konstnären, och dessutom har varit gästkommissarie för utställningen på Waldemarsudde.

Det är lätt att se det så: de flesta av de riktigt fina målningarna tillkom under denna tid. Ett måleri, som liksom de andra svenskarnas inte tog steget fullt ut till experimenterande impressionism utan höll sig inom ramarna för det realistiska. Starkast upplevs hennes porträttmåleri, samt genrebilder där ljus och skugga, bladverk och tygveck, lyfts fram som bärande element.

Det vi ser på Waldemarsudde är inte en Eva Bonnier-utställning, utan en utställning om människan Eva Bonnier. Man har sett sig tvungen att visa till exempel Robert Lundbergs lite småtrista porträtt av Per Hasselberg, för att väva samman den biografiska berättelsen, där den så småningom olyckliga kärlekshistorien alltså måste ta plats, visuellt. Det är möjligen en helt berättigad metod när målet är en mer fullständig bild. Men utställningen är för liten för denna stora kostym, resultatet blir en fragmentarisk framställning som skapar illusioner. Främst förstås idén om den där eleganta, linjära, utvecklingshistorien. Men också det mer problematiska: de händelser som säkert varit viktiga, blir uppblåsta till avgörande, ödesmättade, livsviktiga. Så skapar man dramatik och spänning, men är det en lyckad presentation av ett konstnärsliv?

Mitt svar är nej. Eva Bonnier blir i Waldemarsuddes tappning alltför isolerad. Trots porträtten hon målade av konstnärskollegor och vänner är det som om genrebildernas tystnad – läsande, betraktande, inåtvänt arbetande människor – förstärker den framhävda livsdramatiken, fokuseringen på individen Eva Bonnier. Sammantaget produceras ett vinglande mellan hötapparna: lust till konstnärsmytens huvudingrediens tragiken och lust till förståelse av de konstnärliga verken i egen rätt.

Greppet är mer lyckat i den del av utställningen som behandlar Bonniers senare karriär. Som målare har hon redan en plats i konsthistorien sedan Margareta Gynning skrev sin avhandling om henne och Hanna Hirsch-Pauli, Det ambivalenta perspektivet (1999). Som mecenat och konsthantverkare har Bonnier inte varit lika synlig och den delen av karriären är minst lika spännande som åren i Paris.

Bonnier lämnade successivt måleriet och liksom andra i sin samtid inspirerades hon av Arts and crafts-rörelsen (och av Ellen Key) och skapade både användbar och vacker vardagsvara. Hon instiftade en fond för offentlig konst, som fortfarande existerar och vars betydelse i stadsrummet är påvisbar. Mecenaten Eva Bonnier har, liksom mecenaten prins Eugen, antagligen präglat konsthistorien långt mer än målaren.