Romantiken är stekhet på Nationalmuseum
En av de mer intressanta utställningarna på senare år
Publicerad 2024-10-06
Romantiken är het, igen. Alltså egentligen inte epoken, utan mer den filosofiska inriktningen. I somras kom den redan hajpade Andrea Wulfs bok ”Fantastiska rebeller. De första romantikerna” i svensk översättning av Inger Johansson. Där beskrivs det unga garde kring universitetet i Jena som under 1700-talets sista år kom att forma sin tid: Fichte, Goethe, Schiller. Och nu har höstens stora utställning ”Romantiken: ett sätt att se” öppnat på Nationalmuseum.
Vad var då romantiken? En rörelse, en inställning, en reaktion på upplysningens lite väl statiska vetenskapstro. Där individen betonades – jagets upplevelser och insikter i centrum, det subjektiva, känslorna. En förtrollning av världen, där det som är vanligt och bekant blir något annat, något större. Närheten till andlighet finns, men också närhet till franska revolutionens frihetstankar.
Det är kort sagt en rörelse som spretar, men den spretar vackert. I den mörkare utkanten finns vurmen för skräck och mardrömmar, genikulten, det självutbrännande.
Romantiken är svår att förklara, men ofta enkel att förstå som utställningens curator, intendenten Carl-Johan Olsson, skriver i katalogförordet. Vi lär ha ganska enkelt att förstå eftersom vår tid har en hel del gemensamt med romantikens ideal, inte minst i betoningen på individen – också våra rättigheter som subjektiva individer. Det är svårt att föreställa sig strömningar som symbolismen eller expressionismen, eller Parisvåren -68 och Metoo utan romantikens filosofer.
Utställningen bygger också på detta tidlöst gemensamma, vilket ju redan titeln antyder – även om ”ett sätt att se” kanske ofrivilligt snävar in det hela – genom att tydligare öppna för seendets gemenskap, snarare än att bjuda in till en historisk epok.
En hel del samtidskonst ryms här och för en gångs skulle känns det inte sökt utan verkligen som en dialog. Leif Engströms ”Gran 1”, som suger in betraktaren i ett trassel av grenar, står sig väl i ett samtal med den romantiska blicken i nästan vilken naturstudie som helst på utställningen – det tidiga 1800-talets besjälade landskap avnjöts mest på avstånd, inte så nära att doften nästan frammanas.
Det finns något längtansfullt, något bitterljuvt i framför allt landskapsmålningarna som förvisso var nytt för tiden eftersom konstnärerna äntligen skaffade sig fritt spelrum, äntligen förvandlade naturscenerierna till något sublimt och inte bara bakgrunder till myter eller annan teater. Det är ofta låga horisonter, stora perspektiv, lite uppskruvad känsla. Det är besjälat, som Carl Friedrich Lessings ”Bergslandskap i kvällsljus”, för att bara ta ett exempel.
Johanna Karlssons små dioramor, naturscener instängda i boxar, gärna från den årstid vi snart går in i – viktlöst, skugglöst, förtvinat – ställer sig också gärna på romantikens sida, liksom Helene Schmitz ”Studies in falling” ett runt fotografi, en närapå hallucinatorisk vy över klippor och hav. Det kunde ha varit Caspar David Friedrich, denna personifikation av romantikens måleri. Nu är hans verk inte så närvarande på utställningen – de är så gott som omöjliga att låna in, extra mycket så detta jubileumsår som firar hans 250-årsdag – vilket har gett större plats åt andra.
Det är en angenämt hängd, tematiskt ordnad utställning som inte fallit för frestelsen att skapa hierarkier i rummet som ska leda fram till mästerverken. I stället stegras stämningen på olika vis, verk som väcker en väldigt speciell längtan till något annat kan avlösas av humoristiska verk, stramare verk. Helt i linje med utställningsidén men ändå plötsligt: ett rum där gejmingkulturens beroende av det romantiska landskapet demonstreras. Så sluts cirkeln igen och samtiden är tillbaka.
Det händer absolut något när porträtten får hänga sida vid sida
Ja, det är ibland enklare att hitta och fängslas av den samtida delen av dialogen. Det är månne orättvist mot den konst som är Nationalmuseums främsta identitetsskapare: den äldre tidens. Det är inte helt oväntat porträtten som stannar kvar, mest vänporträtt och självporträtt. Unga, kanske grubblande, män med klara blickar, som Carl Julius Mildes trippelporträtt eller Wilhelm Lindenschmidts självporträtt med pipa, båda från 1820-talet.
Dialogen finns med Sixten Sandra Österberg, vars självporträtt inte är ett dugg enklare att tolka än de som har tvåhundra år på nacken. En konstnärs blick på betraktaren är ofta den blick som funnits med under måleriarbetet. En blick ut i världen lika mycket som in i själen. Det händer absolut något när porträtten får hänga sida vid sida. En universalitet skapas, tvärs över två sekler.
”Romantiken: ett sätt att se” är definitivt en av de mer intressanta och överväldigande utställningar som visats på Nationalmuseum på senare år. Men samtidigt måste jag fundera på om den famnar över för mycket. Kanske vattnas romantiken ur, när så mycket kan passa in? Å andra sidan: spelar det någon roll? Utställningens behållning är att så många högkvalitativa och berörande verk har fåtts att samverka i en sorts kör som säger: Lita på din egen blick på världen. Men glöm inte att vi alla hänger ihop.
