Diktaturen tog hennes far
Betlehem berättar: Dawit Isaaks dotter om saknaden och ilskan
Publicerad 2020-03-19
Betlehem Isaak har tvingats leva sitt unga liv med en pappa i eritreanskt fängelse, och med ett ofrivilligt kändisskap som återhållsam talesperson för familjen. I självbiografin Mitt liv utan dig sätter hon ord på sina upplevelser. Samtidigt dramatiserar Angereds Teater i Göteborg hennes text.
Boken är ett vittnesmål, och författaren väljer att fokusera på att äntligen berätta, snarare än på texten som sådan. Språket är effektivt avskalat vilket hjälper historien att snabbt röra sig framåt. Samtidig gör den lite karga, närmast tvåtaktiga stilen att helheten tappar i dynamik. Ambitionen att skriva ur barnperspektiv gör också att materian tappar närhet till läsaren.
Det inre dramat som uttrycks i texten får rättvisande konturer på scen, genom dramatikern Ninna Tersmans lyhörda manus och regissören Anna Uléns säkra regi. Barnets känslor kring de vuxnas beslut gestaltas lika väl som tonåringens förtvivlan inför den brutala diktaturens lynnighet. Med samma fingertoppskänsla iscensätts Betlehems ilska mot klassföreståndaren som klappar den stackars invandraren på huvudet och studievägledaren med sina skamligt låga förväntningar.
Skådespelaren Senait Imbaye spelar Betlehem med flyktig intensitet och ett högt tempo i replikerna. Det hade kunnat bli stressigt men fungerar tack vare dynamiken mellan Imbaye och musikerna Robin Lynch och Jaqee – Sveriges bästa röst. Tillsammans ger den tajta ensemblen dramat en mäktig klangbotten och publiken en resa i tid och rum.
Scenografen Camilla Engman ger Betlehem möjlighet att ta sig mellan kontinenter genom enkla, symboliska grepp. Med ett slags klossar trollar hon fram en lekplats som blir en skola som blir en världskarta. Barndomen och välståndet i Asmara gestaltas med samma symboliska ”hus” som ställs på ända och plötsligt föreställer ett utanförskapsområde i snöstorm på Hisingen.
Relationen mellan mor och dotter får ta föredömligt mycket plats på Angereds Teater, men inte oväntat är hela uppsättningen förmörkad av pappa Dawits öde. Slutmonologen är liksom bokens sista kapitel ett tal direkt till honom. Det blir känslosamt, men inte utan skepsis. Barn till politiskt engagerade föräldrar betalar ett pris. Men mest av allt är Betlehem Isaaks berättelse ett bokslut där en ung kvinna med massor av potential söker upprättelse för den krångliga väg hon tvingats gå.